I samband med arkeologiska utgrävningar i Skuttunge, var en av de centrala frågorna att utreda existensen av den s.k. Skuttunge fornsjö som ska ha funnits i området och relationen mellan den forntida bebyggelsen och sjön. Sjöar och vattendrag har alltid utnyttjats av människor för olika syften. Men relationen ställs i ytterligare en annan situation om man dessutom kan påvisa att bebyggelse och aktiviteter har legat vid sjö eller vattendrag på något vis, eftersom man då kan kanske kan knyta ekonomiskt uttag och resursutnyttjande mer direkt till vattenmiljön. Många områden och landskap i Sverige som ligger under Högsta kustlinjen (HK) har legat under havsytan under en kortare eller längre period efter avsmältningen av den senaste inlandsisen (Weichsel III). Uppland utgör dessutom ur den aspekten ett av de yngsta områdena i Sverige och avsättningarna i landskapet är starkt präglade av detta faktum genom finkorniga havs- och sjösediment (som exempelvis postglacial lera och gyttjelera) och svallsediment (som exempelvis klapper, svallgrus, svallsand och svallad morän). Naturligtvis har genom detta landhöjningen i lite mer kuperad terräng skapat en hel del avsnörda och isolerade bassänger, vattensamlingar och liknande som i alla fall under en period kan betecknas som en ”sjö”. Allt sedan Maj-Britt och Sten Florin (1960) gjorde undersökningar i området i anslutning till utgrävningar i Dragby fr.o.m. 1958 och presenterade idén om en sjö, så har begreppet ”Skuttunge fornsjö” eller ”Skuttungesjön” funnits som ett allmänt begrepp för området. Egentligen var det inte speciellt grundliga undersökningar eller bevis som från början låg till grund för teorin om denna sjö, utan det var helt enkelt en rimlig tolkning med tanke på landhöjningen och den fornlämningsbild man kunde koppla till detta (fig. 2). Intresset då låg också mer i perioderna yngre stenålder och bronsålder då man naturligtvis kan räkna med närhet och direkt koppling till kust- och havsmiljö, likväl som en existens av en sjö. Man placerade in sjöbildningen som en isolerad rest då landhöjning och havsytesänkning passerat nivån för höjder i området som kan fungera som pasströsklar. Man anger nivån för sjöns avsnörning till då havsytenivån sänkts förbi 30 meters nivå över nuvarande havsyta. Det speciella, men inte alls unika, med situationen i Skuttunge är att området som tolkats som ytan för den s.k. Skuttunge fornsjö har varit fördämd av en isälvsavlagring i form av rullstensåsen Uppsalaåsen i öster. Utloppet för den tänkta sjön var till att börja vid Dragby och österut genom ett smalare parti av rullstensåsen (fig. 3). Sedan har det skapats ett tryck mot åsen, genom att havsytan sänkts ytterligare mot öster och sjön pressat på ungefär på likadant sätt mot åsen från väster. Eftersom isälvsavlagringar ofta till delar är uppbyggda av relativt lätteroderade material så har man tolkat ett genombrott i åsen i höjd med Lövstalöt och idag kan man fortfarande se denna plats som en ravinbildning genom åsen. Sjön ska då ha tappats på sitt vatten relativt snabbt. Det finns andra exempel på detta på andra platser och i rapporten nedan presenterar jag ett bra exempel på samma förlopp i västra Uppland och Örsundaåns dalgång. Problemet med dessa relativt sett ganska tillfälliga bildningar, är att de lämnar mycket lite spår efter sig. Vad man kan förvänta sig på platser där vatten legat under längre tid är sediment i form av gyttjelera och kanske t.o.m. torvtillväxt, åtminstone i de djupaste partierna i området. Speciellt i områdena runt Mälardalen så har det skett mycket verksamhet i form av sjösänkningar och utdikning av torvmarker. På dessas tidigare sjöbottnar kan man t.o.m. ibland hitta områden med gyttja. Det finns framför allt tre svaga punkter i både gamla och nya undersökningar kring den s.k. Skuttunge fornsjö. Dels bristen på sedimentavlagringar som på något vis kan peka mot en tidigare sjö, dels undersökningar som kan påvisa vattenmiljön (exempelvis diatoméanalyser) och dels dateringar. Den sista punkten hänger mycket ihop med de andra två. Även om Maj-Britt Floring var en ledande diatomé analytiker i Sverige vid mitten av 1900-talet så presenterar hon inga sådana analyser i samband med deras publicering av tanken på Skuttunge fornsjö (Florin, 1960). De pollendiagram som finns med i artikeln inriktar sig på att tolka kulturutvecklingen i området och bl.a. odlingens framväxt kopplat till utgrävningarn i Dragby. Undersökningen som presenteras här är inriktad på att i första hand studera områdets sedimentavlagringar för att utröna om det över huvud taget fanns några avsättningar som kunde peka mot en sjöbildning.