Kartläggningen visar att samarbetet mellan olika kvinnojourer är under utveckling men att inte alla jourer är bemannade dagtid med avlönad personal. Dessa jourer är beroende av personal som arbetar på ideell basis. Därmed finns inte möjlighet till likvärdiga stöd- och hjälpformer i alla Dalarnas kommuner. Inte alla kvinno-jourer uppfattar heller att deras verksamhet anses som betydelsefull av ledande poli-tiker och tjänstemän. Socialsekreterarna beskriver ett väl fungerande samarbete med kvinnojourerna, något som också motsvaras av den bild personal- och frivilligarbetare på kvinnojourerna ger. Däremot upplever kvinnojourerna ett stort problem i den ekonomiska osäkerhet som präglar verksamheten och som i praktiken innebär att antalet anställda kan variera år från år. Detta bidrar bl.a. till att arbetet med att utveckla verksamheten försvåras. Det råder också periodvis platsbrist på kvinnojourerna. I de flesta fall löses detta ge-nom det kontaktnät som personalen/frivilligarbetarna på kvinnojourerna har och de hjälpsökande kvinnorna kan då beredas plats på en annan kvinnojour. Det får dock anses som otillfredsställande att kvinnor i behov av stöd inte med säkerhet kan er-bjudas hjälp sitt närområde. Det finns tillfällen när kvinnan, kanske på grund av en särskilt allvarlig hotbild, behöver komma till en kvinnojour på stort avstånd från hemorten, men det är ett annat problem. De brister i kunskaper och kompetens av generell karaktär som här formuleras stämmer väl överens med den problembild som finns i landet i övrigt. Kvinnofridsproblematiken är ett mycket skambelagt område. Många kvinnor polisanmäler inte kvinnofridsbrott och det stora mörkertalet, tillsammans med den skam kvinnor upplever, gör att många kvinnors och barns utsatthet aldrig blir känd utanför den egna familjekretsen. Många misshandlade kvinnor utvecklar också olika strategier för att dölja sin situation. Det gör att professionella som möter dessa kvinnor kan ha har svårt att upptäcka de ibland mycket subtila tecken som kan finnas på att de befinner sig i en misshandelsrelation. Till detta kommer att myndigheter och organisationer ofta har begränsade möjligheter att på ett konkret och mer långsiktigt sätt erbjuda hjälp och stöd. I kartläggningen såväl som i forskning framkommer att dessa förhållanden tenderar leda fram till en situation där den personal som möter dessa kvinnor undviker att ställa frågor, även om de har misstankar om att kvinnan blivit misshandlad. Ett mer eller mindre medvetet samspel mellan den misshandlade kvinnan och olika yrkesföreträdare kan uppstå som innebär att misshandeln förblir dold och att en ytterst kom-plex samhällsproblematik kan fortsätta att föra en till stor del undanskymd tillvaro.