Syfte med studien var att undersöka hur sjukvårdpersonal inom demensvård upplever ”transition” från att vara en vårdgivare inom demensvård till en ny roll: att vårda en anhörig med demens. Metod. Empirisk studie med kvalitativ deskriptiv ansats användes. En teori om ”transition” användes som teoretisk referensram för studien. Resultatet visade att sjukvårdpersonal kunde upptäcka tydliga tecken på demens hos sina nära anhöriga i tidigt skede. Professionella kunskaper upplevdes både som stor hjälp och som en börda. Det var svårt att vara nära anhörig till en person med demens på grund av personliga relationer till den nära anhöriga och på grund av egna professionella kunskaper. Oro, trötthet och dåligt samvete var de känslor som övervägande upplevdes av studiens respondenter gentemot sina nära anhöriga. Andra familjemedlemmarnas beteende upplevdes av studiens respondenter både som stödjande och som problematiska i vissa situationer. Alla attribut tillhörande ”transitionsprocessen” blev identifierade. Slutsats. Sjukvårdspersonalens medvetenhet om förändringar i deras nära anhörigas tillstånd innebär att nära anhöriga snabbare kan får diagnos, behandling och all nödvändig hjälp. Anhöriga med professionell bakgrund är en stor resurs i demensvården. Den höga engagemangnivån kan vara mycket påfrestande och bidra till utmattning hos anhöriga med professionell backgrund. Det är svårare för sjukvårdspersonalen att acceptera förändringar hos sina nära anhöriga på grund av egna professionella kunskaper. Därför risken att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa är högre för anhöriga med professionell bakgrund än för anhöriga utan erfarenhet från vården. Det är viktigt att anhöriga med professionell bakgrund får stöd båda från egna arbetsgivare, andra familjemedlemmar och från kommunen. Ett adekvat stöd kan hjälpa dem att inse att efter alla förändringar och instabilitet kommer en period av stabilitet. Kritiska punkter och händelser kan hjälpa att skapa en struktur i en transition och ge en känsla av kontroll över situationen.