Uppsatsens syfte är att med språkvetenskaplig analys tydliggöra hur barn i åldrarna före, under och efter skolstart återberättar i tal och skrift. Tre barn har var för sig sett en filmsekvens, återberättat denna muntligt och sedan dikterat en skriftlig berättelse om samma sekvens. Fokus har i analysen legat på sammanbindning med sambandsord och på berättelsens struktur. Detta är relevant i pedagogiskt avseende eftersom barnens sätt att värdera innehållet i sina berättelser på så vis blir tydligt och det också är inskrivet i läroplanen för grundskolan att eleverna ska tillägna sig kunskap om berättelser, deras struktur och sammanbindande ord. Resultaten i min studie visar att barnen i olika hög grad håller sig till ursprungsberättelsens innehåll och struktur. Resultatet visar också att barnen använder varierande konnektiv men att de additiva och temporala konnektiven är vanligast. Femåringen och nioåringen sammanbinder huvudsakligen med additiva och temporala konnektiv i den skriftliga berättelsen, men i den muntliga berättelsen också med kausal sammanbindning. Sjuåringen använder alla typer av sammanbindning i både tal och skrift men i muntlig berättelse fler additativa konnektiv och i skrift fler adversativa. Tempus används vid några tillfällen som strukturmarkör. Evalueringar, direkt anföring och emfas gör berättelsen mer levandegjord. Det barn som i min studie använder flest sorters konnektiv evaluerar också mest och lyckas föra fram innehållet från ursprungsberättelsen på ett tydligt sätt. Barnens muntliga berättelser är genomgående längre och direkt anföring används hos de två äldre barnen i tal men inte i skrift.