Denna avhandling tar sin utgångspunkt i ett ifrågasättande av effektiviteten i EU:s konditionalitetspolitik avseende minoritetsrättigheter. Baserat på den rationalistiska teoretiska modellen, External Incentives Model of Governance, syftar denna hypotesprövande avhandling till att förklara om tidsavståndet på det potentiella EU medlemskapet påverkar lagstiftningsnivån avseende minoritetsspråksrättigheter. Mätningen av nivån på lagstiftningen avseende minoritetsspråksrättigheter begränsas till att omfatta icke-diskriminering, användning av minoritetsspråk i officiella sammanhang samt minoriteters språkliga rättigheter i utbildningen. Metodologiskt används ett jämförande angreppssätt både avseende tidsramen för studien, som sträcker sig mellan 2003 och 2010, men även avseende urvalet av stater. På basis av det \"mest lika systemet\" kategoriseras staterna i tre grupper efter deras olika tidsavstånd från det potentiella EU medlemskapet. Hypotesen som prövas är följande: ju kortare tidsavstånd till det potentiella EU medlemskapet desto större sannolikhet att staternas lagstiftningsnivå inom de tre områden som studeras har utvecklats till en hög nivå. Studien visar att hypotesen endast bekräftas delvis. Resultaten avseende icke-diskriminering visar att sambandet mellan tidsavståndet och nivån på lagstiftningen har ökat markant under den undersökta tidsperioden. Detta samband har endast stärkts mellan kategorin av stater som ligger tidsmässigt längst bort ett potentiellt EU medlemskap och de två kategorier som ligger närmare respektive närmast ett potentiellt EU medlemskap. Resultaten avseende användning av minoritetsspråk i officiella sammanhang och minoriteters språkliga rättigheter i utbildningen visar inget respektive nästan inget samband mellan tidsavståndet och utvecklingen på lagstiftningen mellan 2003 och 2010.