En transmediaberättelse kan beskrivas som ett berättande som sker över flera separata tekniska medier, där varje enskilt mediums innehåll kan stå självständigt, men i läsningen tillsammans bildar en större sammanhållen berättelse. De enskilda mediumen kan vara icke-berättande, interaktiva, uppmuntra till medskapande och vara helt valfria både vad gäller ordningen de konsumeras i och att ta del av över huvudtaget. En sådan berättelse, eller snarare berättelsekonsumtion ställer krav på en analysmodell. Uppsatsens syfte är att att beskriva användarens förhållande till berättelsebeteenden i det pågående transmediaberättandet, avseende tolkning och påverkan av produktionen.
I studien genomfördes en explorativ litteraturstudie inom flera olika ämnesområden och resultatet har sammanställts i en beskrivande modell för berättelseprocessen. Modellen inkluderar en ny begreppsapparat, som inte utgår från vilken typ av produktion det handlar om. Den skildrar användarens förhållande till de berättelsestimuli som finns i olika framställningar och hur dessa genom tolkning sammanfogas till sammanhållande berättelser. Modellen berör även skapandet och medskapandet av sådana framställningar.
Modellen prövas på ett exempel med samspel mellan en distinkt icke-berättande och en berättande komponent i form av en actionfigur och dess förpackningstext. Exemplet illustrerar hur actionfiguren utan att på något sätt själv vara en berättelse ändå besitter berättelsestimuli som gör att den passar in i den större transmediaberättelsen. Skaparen har planterat berättelsestimuli, men det är läsarens uppgift att knyta samman och genom sin föreställning omvandla en rad stimuli till en faktisk berättelse.