Gamla filmer är ju kulturhistoria i visuell form och som på något sätt måste bevaras, förvaras rätt för att kunna utnyttjas i framtiden som historieinformerande media och till forskning.Syftet med denna uppsats var att få en bättre uppfattning om i vilken utsträckning gamla filmer tillgängliggörs vid länsmuseer och institutioner i Sverige.Därmed också undersöka hur man hanterar, bevarar och eventuellt efterbearbetar dessa gamla offentliga och privata filmer och hur respektive presentationsstrategier ser ut.För att få ett svar på dessa frågor, utfördes en enkätundersökning där lämpliga enkätfrågor skickades till länsmuseichefer, bild samt filmansvariga på 26 olika museer och institutioner.Resultatet blev kortfattat att några få museer har ingen hantering överhuvudtaget av gamla filmer. En större andel har en mycket liten hantering och efterbearbetning. I många fall lämnar man efterbearbetningen till någon utomstående eller accepterar de DVD-kopior man får från Filmarkivet i Grängesberg. Detta är helt beroende av vilka ekonomiska resurser man har.Få gör ett komplett arbete med förvaring, digitalisering och efterbearbetning, från gamla filmer, till genomarbetad DVD.Museerna har sedan en hel del varianter, på hur de tillgängliggör sitt material.Upphovsrätten kan många gånger begränsa tillgängligheten på ett existerande filmmaterial.