I denna uppsats har ljudeffekter, atmosfärljud och dialog analyserats i tre utvalda sekvenser från den svenska filmen Den osynlige samt de tre motsvarande sekvenserna i denna berättelses sekundära adaption, den amerikanska filmen The Invisible. Detta för att undersöka hur dessa tre ljudkategorier används för att förmedla känsla, karaktärisera och beskriva miljö, samt för att jämföra och hitta skillnader i ljuddesignen mellan de två adaptionerna.
Analysmetoden som har använts är Michel Chions maskingmetod där analysen görs i tre delar. I en del avlyssnas ljudet utan bilden, i nästa betraktas bilden utan ljudet och i den tredje upplevs de tillsammans i sin helhet. Detta för att varje detalj i ljudet ska framträda och inte döljas av bilden och för att bilden ska ses för vad den är och inte som ljudet bygger upp den.
Resultatet visar på att den tydligaste samverkan mellan ljudeffekter, atmosfärljud och dialog visas i miljöbeskrivningen, medan dialogen har störst roll inom karaktärisering och ickediegetisk musik, som inte har varit i fokus i analysen, har mest betydelse för känsloförmedlingen.