Mental ohälsa är ett växande samhällsproblem. Utsatta individer är känsliga för omvärldens uppfattningar. Ämnet har länge intresserat filmskapare, men har traditionellt använts på ett oseriöst sätt. Det finns tecken på att samhällets syn förändras, gäller det även för film och har det i så fall någon betydelse?
Uppsatsen studerar två nyligen prisbelönade filmer om mental ohälsa, analyserar filmernas karaktärer i förhållande till litteratur; diagnoser, behandlingar och symptom – samt jämför sluten, där olika vägar valts, skillnaden och gjorda val i förhållande till verkligheten.
Slutsatsen är att samhällets okunskap om mental ohälsa gör filmens skildringar viktiga. Film är konst men också kommunikation. Det viktiga är vad man förmedlar och hur. Behandlas ett känsligt ämne finns det ett ansvar, särskilt om man beskriver en utsatt grupp.
Det går att förmedla ett budskap som följer den vetenskapliga diagnosen, utan att negativt påverka handlingen. Därmed sprids inga ytterligare fördomar, samtidigt som resultatet blir trovärdigare.