Uppsatsens syfte är att skapa en större förståelse för hur användandet av en totalbild i en scen påverkar vår uppfattning och tolkning av scenen. Uppsatsen bygger på en empirisk studie som utgår ifrån Roy Anderssons teorier om totalbilden. Dessa sätts sedan i samband med hur filmers bildutsnitt sett ut genom tiden. Uppsatsen jämför också Roy Anderssons teorier med filmkritikern, André Bazins tankar om hur film bör framföras och Sergei Eisensteins teorier om montageklippning. Slutligen sätts detta i samband med bildteori från nutida teoretiker. Utifrån dessa teorier jämförs totalbilden med närbilden och montageklippning. Resultatet visade att totalbilden får oss att hamna i ett mer betraktande perspektiv. Det får oss att tolka det som händer i en större utsträckning. Medans närbilden tycks framkalla en starkare emotionell respons så kan totalbilden ge åskådaren förutsättningarna till att finna en större förståelse och djupare mening med det man ser.