I samband med att den svenska välfärdsstatens utbyggnad accelererade efter det andra världs-kriget, ökade belastningen på Sveriges kommuner i takt med att administrationen växte. I bör-jan av 1950-talet hade Sverige fortfarande nästan 2500 kommuner, av vilka majoriteten var för små för att kunna garantera sina invånare den service som folkhemmets socialpolitik kräv-de. Därför genomfördes mellan 1952 och 1974 två kommunreformer där man genom sam-manslagningar reducerade antalet kommuner till vad det ungefär är i dag. Många kranskom-muner inkorporerades med sina centralorter och för Västra Frölunda skedde detta redan i mit-ten av 1940-talet, då man införlivades med Göteborg. Parallellt med kommunreformerna bör-jade staten också ta kontroll över planering och utförande av bostadsbyggandet i landet. Göte-borg växte i storlek och krävde större yta och den nyligen införlivade, relativt outbyggda stadsdelen Västra Frölunda, blev naturligt en ny riktning för stadens utbredning. Med nyin-förda planeringsinstrument kunde Göteborgs Stad utnyttja lagstiftningen för att med tvång köpa upp stora områden av privatägd mark, så kallad expropriation, för att bereda väg för den expanderande, moderna staden. I denna uppsats undersöks expropriationen i Västra Frölunda under början av 1960-talet och hur processen upplevdes av invånarna i stadsdelen.
Undersökningen visar att nästan samtliga expropriationsmål kunde lösas genom frivilliga uppgörelser. Vidare konstateras dock att detta, tillsynes, rådande samförstånd mellan den poli-tiska makten och de av expropriationen utsatta medborgarna, inte är något resultat i sig. För att försöka besvara vad resultatet av undersökningen eventuellt ger uttryck för analyseras det därför genom den historiska kontexten, i vilken skeendet ägde rum. Genom en djupgående analys av ett enskilt expropriationsmål exemplifieras också de skilda ståndpunkter de stri-dande parterna kunde inta, vilka inte tydliggörs genom studiet av statistiken.