Mitt övergripande syfte var att undersöka om genusordning förstärks, genom narration, konvention, språk och karaktärsbeskrivningar, inom klassisk Hollywoodfilm. Vidare ville jag diskutera filmspråket utifrån att det är en kommunikativ handling i det offentliga rummet. Jag ville diskutera hur filmer kan påverka och vad de eventuellt kan ha för mening för människor? Jag ville försöka problematisera den estetiska yttringen och hur det kan påverka publikens självbild. Mina frågeställningar var, kan genusordning förstärkas genom mainstream-film? Vad har film som medie för etiskt ansvar kring genus utifrån att den ingår i det offentliga rummet? Det jag i första hand ville titta på var filmernas språk och hur det språket används i det offentliga rummet, där medier kan ses som en kommunikativ handling i det offentliga samtalet. Cementerar film stereotypiska konventioner om vad som är manligt och kvinnligt.
Utifrån min närläsning och utifrån utgångspunkten att verkligheten skapas diskursivt så kunde jag se och förstå hur filmskapandet och populärkulturen talar om för oss hur vi ska vara. Det faktum att det inte finns nog med förebilder gör att jag tror att detta kan påverka unga människor att fortsätta att reproducera stereotypiskt manligt och kvinnligt beteende. Berättandet används för att beskriva allt synligt och hörbart som finns närvarande för oss i filmen. Filmens genre är som ett landmärke som förmedlar information snabbt. Publiken förväntar sig att genrefilmen ska erbjuda något bekant. Form kan vara det övergripande systemet som vi uppfattar i film. Publiken måste ha en förförståelse och få de ledtrådar de behöver för att förstå det de ser. Genom de sociala värderingar vi har så förstår vi filmens uttryck eller det som är underförstått, det är den symptomatiska meningen. Många betydelser i filmer är ideologiska, våra kulturellt specifika system av föreställningar om världen, är avgörande hur vi tolkar det vi ser. De fyra filmer jag närläst reproducerar karaktärer, både manliga och kvinnliga stereotypiskt. Alla skådespelare är enligt idealnorm, smala, vackra, nästintill felfria, muskulösa och glamouriserade. Filmerna har en tydlig orsak och verkan som talar om att heteronormativ kärlek är norm. Och eftersom filmerna ingår i det offentliga rummet så bär de alla på budskap, medvetet eller omedvetet. Ingen homosexuell person representeras och det finns ingen huvudkaraktär som har en annan hudfärg än vit.
Jag kom fram till att genusordning inte bara kan förstärkas genom mainstream-film, den gör det systematiskt. Om film som medie har ett etiskt ansvar kring genus utifrån att den ingår i det offentliga rummet drog jag slutsatsen att den har det i egenskap av att vara en kommunikativ handling i detta rum. Men som det offentliga rummet har utvecklats så bär film inte ensamt ansvar. Det offentliga rummet kollektivt, har ett gemensamt ansvar för hur det ser ut. Numer försiggår i stor utsträckning den offentliga debatten som scenisk underhållning där publikens funktion reduceras till att applådera eller bua där ingen förväntar sig någon öppen och resonerande hållning. Offentligheten är därmed inte längre primärt ett rum där åsikter bildas, utan den har blivit ett rum där åsikter och makt visas upp efter att de formats i slutna rum.
2015.