Syftet med det här arbetet är att undersöka hur lärarna i moderna språk gör för att få igång målspråket i undervisningen. Vilken är deras attityd till och syn på undervisningen? Använder de målspråket på olika sätt i engelskan och i moderna språk?
För att undersöka detta har intervjuer gjorts med tre pedagoger som undervisar på högstadienivå i både moderna språk och i ämnet engelska. En utgångspunkt för undersökningen har varit STRIMS-projektet, som är en av de största studier om inlärningsstrategier av moderna språk som har gjorts i Sverige. Jag har även haft stöd av Inger Lindbergs forskning om samtalets och interaktionens roll under inlärningen och undervisningen av ett andraspråk. Hennes bok Språka samman har studerats och används som referens i den här uppsatsen.
Resultatet av intervjuerna visar att lärarna är medvetna om det viktiga med att använda målspråket i undervisningen, men det visar även att man inte uppnår användandet av målspråket i den grad man planerat och att man inte kommer i nivå med engelskan, eftersom det är ett språk eleverna har läst en längre tid. Intervjuerna speglar även problematiken som upplevs i många skolor som har stora elevantal i varje grupp i moderna språk.
Det här arbetet visar att det fortfarande finns mycket att göra för att komma åt problemet med att lärarna inte använder målspråket i klassrummet och att moderna språk blir ett språk som talas bara i klassrummet. Pedagogerna måste fullfölja sin planering och vara målmedvetna, konsekventa med att använda målspråket. Att de upplever rädsla över att eleverna inte förstår tillräckligt om man talar målspråket är ett hinder som måste övervinnas. Pedagogerna har många konkreta och bra utgångspunkter för att vilja använda målspråket, men de bromsas under undervisningssituationen av att språkintresset i elevgrupperna kan vara mycket olika.