Dalarna University's logo and link to the university's website

Ordet talängslan är det många inom skolvärlden som har någon personlig koppling till. Antingen har man som lärare sett elever som tycks vara rädda för att tala, eller också är talängslan något självupplevt. Den här studien är sprungen ur idén att det samhälle vi har idag är, ur ett svenskt såväl som ett globalt perspektiv, ett kommunikationssamhälle där stor tyngd ligger på det muntliga och verbala. Om man som människa har problem, eller till och med fobi, för att tala inför andra människor betraktas man som talängslig, vilket kan ses som ett handikapp i ett verbalt samhälle. Detta till trots är forskningen på ämnet talängslan inom svensk skola knapphändig, i synnerhet inom högstadieskolan, och denna undersökning syftar till att så att säga täcka detta glapp. Forskningen kring talängslan har skett till stor del inom ramen för sociala fobier, men många forskare – presenterade i denna studie – menar att talängslan inte är en social fobi. Vetskapen om den begränsade forskningen inom svensk högstadieskola gör att syftet med denna studie är att med hjälp av en elevenkät, utdelad till 126 niondeklassare, samt efterföljande intervjuer bland fyra av dessa, presentera elevernas perspektiv på talängslan. Utifrån detta diskuteras vilka typer av arbetssätt och muntliga framställningar som skulle kunna tillämpas pedagogiskt för att minska elevers talängslan. Till sist görs också en undersökande jämförelse mellan svarande pojkar och flickors syn på talängslan. Studien kan också visa vad eleverna själva tycker att lärare bör hjälpa dem med vad gäller talängslan. Efter genomgång av enkätresultaten visar det sig att den talkontext som skapar mest nervositet bland de undersökta eleverna är den då eleverna står själva inför klassen och genomför en muntlig redovisning. Denna kontext tycks också frambringa mest nervositet hos de talängsliga. För att minska spänningsnivån hos de talängsliga visar studien att läraren måste hålla en ständig dialog med den talängslige och se till dennes behov, vad dessa må vara. Läraren bör också med visst mått utmana den talängslige att våga stå inför obekväma situationer, så som att tala för en större grupp än denne är van vid. Enkätresultatet tillsammans med intervjuresultatet visar också att om antalet åskådare minskas, minskas också den generella nervositeten, och de flesta elever känner minst nervositet vid muntliga framställningar inför endast läraren. Däremot finns det elever som känner tvärtom – deras talängslan blir värre när de står inför endast läraren. Här bevisas alltså den teori som många forskare hävdar, nämligen att talängslan är särpräglad och triggas av olika kontexter beroende på individ.