Enligt skolans läroplan ska alla elever ha rätt till en likvärdig utbildning. Det bestämdes år
1998 när reformen ”En skola för alla” (SFS 1985:1100) kom. Syftet med studien är att
undersöka hur pedagoger upplever förekomsten av neuropsykiatriska diagnoser i skolan, och
hur de hanterar och använder sig av diagnoser i sitt arbete att stödja elever genom sin
skolgång. Med hjälp av gruppintervjuer med 30 pedagoger studeras informanternas
upplevelse utifrån frågeställningen Vad har diagnostisering av neuropsykiatriska diagnoser
av elever för inverkan för pedagogerna i skolan, och hur påverkar det dem eventuellt i
arbetet?
Det empiriska materialet analyseras med hjälp av den rationella valhandlingsteorin, eller
rational chocie som teorin heter på engelska. Resultatet ifrån studien visar att diagnosen utgör
ett hjälpmedel för lärarna att erhålla mer hjälp, och ett hjälpmedel för att stödja eleverna i att
nå målen som anges i läroplanen (2011).
På grund av upplevelsen av bristande resurser inom skolan så är det enligt informanterna svårt
att få hjälp och stöd till elever som inte klarar de kraven som ställs i skolan. Lärarna handlar
rationellt utifrån önskan att få bra resurser för att hjälpa eleverna. Genom diagnostisering
erhåller pedagogerna fördelar i form av mer resurser som består av stöd ifrån barn och
ungdomspsykiatrin (BUP) eller habiliteringen, där med också kunskap och hjälp ifrån BUP
eller habiliteringen. Samt mer tid då pedagogerna avlastas när andra professioner också
kopplas in. Enligt informanterna se minskar en diagnos kraven ifrån omgivningen, genom att
diagnosen skapar en förklaring på elevens problematik, vilket gör att omgivningen får en
förklaring till elevens svårigheter.
2016.