Föreliggande systematiska litteraturstudie undersöker högläsningens
betydelse för elevers språkutveckling. Med hjälp av forskning inom ämnesområdet
och med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet undersöks och analyseras
vilken betydelse högläsning som pedagogiskt verktyg har för elevers språkutveckling
under de tidiga skolåren. Resultatet av den systematiska sökprocessen visar att
högläsning kan ha en rad positiva effekter på elevers språkutveckling. De delar av
språkutvecklingen som forskningen skriver fram är ordkunskap, begreppsförmåga,
alfabetisk kunskap, fonologisk och morfologisk medvetenhet, syntaktisk förmåga,
grammatisk kunskap, olika texters uppbyggnad, kännedom om läsriktning,
metakognitiv förmåga, utveckling av ”skolspråket”, läslust, hörförståelse, läsförståelse,
(åter)berättarförmåga, genrekompetens och skriftlig kompetens. Det råder dock
relativ konsensus kring det faktum att högläsningen bör struktureras på ett eller annat
sätt för att elevernas språkutveckling ska kunna gynnas på ett optimalt sätt. I
forskningen inom området nämns i detta sammanhang olika metoder, med vilka
läraren kan arbeta för att organisera sin högläsning. De metoder som omnämns i
sammanhanget är text talk, dialogic reading, print referencing, text structure, text-focused
discussions och vocabulary. Elever som befinner sig i riskzonen för att utveckla läs- och
skrivsvårigheter samt andraspråkselever är de kategorier av elever som anses gynnas
mest av högläsning som undervisningsaktivitet och pedagogiskt verktyg.
2016.