Forskning visar att läsning i olika genrer och sagoberättande anses vara ett av de bästa redskapen för att stärka barns språkliga utveckling (Svensson, 2005). Man har sett att förskollärare ofta läser främst för att skapa lugn och ro och att ha en trevlig stund tillsammans (t.ex. Eskebaek, Basse & Sehestad, 2008).
Syftet med den här studien är att undersöka förskollärares uppfattningar om vad som är god pedagogik i samband med högläsning och vad man grundar sina uppfattningar på. Följande forskningsfrågor är centrala: Vilka pedagogiska möjligheter beskriver lärare gällande högläsning? Vilka argument används för att underbygga egna uppfattningar om god pedagogik i samband med högläsning? Med vilken medvetenhet talar förskollärare om barns (skrift)språkliga utveckling?
Studien genomförs med fokusgruppmetod. Studiens fokus är lärarnas samtal med varandra om olika aktiviteter i förskolverksamheten. Tre fokusgrupper med fem förskollärare i varje genomfördes. Fokusgrupperna samtalade utifrån filmavsnitt från högläsning samt korta intervjuer om högläsarens val av bok och lässtrategier.
Samtalsanalysen bygger på riktlinjer som gäller för hur man arbetar med fokusgrupper (t.ex. Wibeck, 2000). I analysen söks efter underliggande teman enligt Bernard och Ryans (2003) modell för kvalitativ analys. Tre analysenheter används: individnivå, gruppnivå och jämförd gruppnivå. För att urskilja graden av olika metaspråk i samtalen används Naeslunds (1997) analysmodell i tre steg (oreflekterat vardagsspråk, facktermer, metaspråk med förklaringsmodeller och utredande resonemang).
Mycket preliminära resultat indikerar följande: