Detta paper, tar sin utgångspunkt i min avhandling TV for Children (Pettersson, 2013), och studerar hur diskurser om lärande är inkorporerade i TV för barn. Den tvärvetenskapliga teoretiska grunden för studien utgörs av TV studier (ex. Ellis, 2006, Corner, 1999; Lury, 2005), Barndoms studier (ex. James, Jenks and Prout, 1998; Kehily, 2008; Lee, 2001) och Visuell kultur (ex. Mitchell, 2005; Rose, 2001; Sparrman, 2002) för att diskutera hur barn representeras, visualiseras och tilltalas som lärande individer i public service TV-program för barn. Materialet som studeras är public service TV program sända för barn under 1980, 1992 och 2007 av SVT och UR och analysen fokuserar på hur föreställningar om barn ständigt är länkade till föreställningar om lärande i dessa program. Frågor som diskuteras är om barn trots att de konstrueras som sociala aktörer i programmen också i och med att de genomgående ska lära sig saker kommer att betraktas som otillräckliga. Här blir relationen barn-TV central då den i sig också bygger på diskursiva föreställningar. Samhällsdiskurser fokuserar ofta på TV och barn som en riskabel relation, i en sådan diskurs blir det omöjligt att skapa public service TV för barn som bygger på underhållning utan programmen för barn kommer att legitimeras med ett lärande tilltal och innehåll. Detta ger en barnkultur som bygger på vuxna förväntningar och förhoppningar mer än en barnkultur som bygger på vad barn själva anser sig vilja ha.