In Gästrikland in central Sweden, deglaciation took place c. 11 000 cal. a BP. In the present study the shore displacement during the earliest ice-free period is investigated by the 14C dating of sediment from isolated lake basins. The shore displacement in Gästrikland includes an initial phase (∼500 years) of rapid regression, followed by a slowing of the relative sea level (RSL) fall to a rate similar to that of the remaining Holocene c. 9250 cal. a BP. The Ancylus Lake stage of the Baltic Sea belongs to the analysed interval. The RSL curve and glacial unloading history are used to separate and quantify elements of isostatic uplift. The postglacial uplift is ∼260 m, of which ∼45 m forms a rapid initial rise, which can be treated as qualitatively separate from the later, slower rise. There is considerable glacial unloading just prior to the deglaciation, but calculations suggest that only a small part of this relates directly to the rapid early Holocene rebound: most unloading is transferred either to uplift immediately prior to the deglaciation or to subsequent Holocene or future uplift. The isostatic rise in Gästrikland occurring between the end of the Younger Dryas stadial and the deglaciation, c. 11 500–11 000 cal. a BP, is estimated to be 100–110 m. Observations and estimations are incompatible with a Weichselian maximum ice thickness much smaller that 3000 m. The lack of glacial unloading during the Younger Dryas has a measurable impact on the Holocene isostatic rebound in Gästrikland, reducing it by an estimated 20–25 m.
The shore displacement during the Holocene in southeastern Ångermanland, Sweden, has been investigated by means of radiocarbon-dating of isolation intervals in sediment cores from a total of nine new basins. Results from earlier investigations have been used in complement. There is a forced regression in the area from c. 9300 BP (c. 10500 cal. yr BP) until c. 8000 BP (c. 9000 cal. yr BP), on averagec. 8 m/100 years, after which there is a gradually slowing regression of c. 2.5–1.0 m/100 years up to the present time. The most rapid regression occurs during the later phase of the Ancylus Lake stage, 9500–9000 cal. yr BP. There is no evidence of halts in the regression. Crustal uplift in the area since deglaciation is c. 310 m. The deglaciation of southeastern Ångermanland took place c. 9300 BP (c. 10500 cal. yr BP); this is c. 900 years earlier than the age given by clay varve dating. The shore displacement curve provides a means of estimating the difference between the clay varve time scale and calibrated radiocarbon dates, by comparison with varve-dated altitudes of alluvial deltas of the River Ångermanalven. From c. 2500 to c. 8000 cal. BP there is a deficit in clay varves of some 300 years; further back in time this discrepancy increases significantly. The main explanation for the discrepancy is most likely lacking varves in the time-span 8500–10200 cal. yr BP, located along the upper reaches of River Ångermanalven below the highest shore level.
This paper deals with the mid-Holocene shore level history and vegetation development in Gästrikland, east-central Sweden. This is investigated using sediment and microfossil records and 14C datings. The time span covered is c. 8000–5000 cal yr BP. Vegetation history during this time includes an increase in Tilia pollen 6500–6300 cal yr BP and a decrease in Ulmus and Corylusc. 5500 cal yr BP. The former change coincides with a sharp drop in relative sea level (RSL) of some 5 m; this RSL drop can be correlated to the regression from the L3 transgression of the Litorina Sea, identified in other areas around the Baltic Sea. The possible connections between RSL and climate (in particular changes on a maritime-continental continuum), as indicated by new pollen data and other records, are investigated. The new material shows, in comparison to other pollen records from southern and central Scandinavia, unusually high percentages of Tilia,Ulmus and Corylus pollen, but less Quercus. The change in pollen spectra around 5500 cal yr BP can be correlated to the northern European “elm decline”. A regional cooling is recorded in widespread data for this time, but observations suggest that other factors must be considered here, including disease and change in the physical landscape due to the ongoing land uplift.
The detailed clay varve chronology and an extensive knowledge of the highest postglacial shore level elevation (HS) in northern Sweden, along the Bothnian western coast, provides opportunities for determining the pattern of isostatic rise and centre of uplift from the early Holocene. The shore level of c. 10 100 cal yr bp (10 ka) for this area is determined by subtracting, from the metachronous HS elevations, the fall in relative sea level between local deglaciation time and the chosen reference time. The area of highest uplift since 10 ka is situated somewhat north of the location with the world-record HS (Skuleberget in Angermanland), but south of the area with most rapid current rise. Wave erosion marks in the studied area are seen to be more consistent indicators of HS than glaciofluvial delta levels. The gradients of shore marks at 10 ka are generally small within the investigation area. The regional 10 ka shore level pattern shows considerable irregularity compared to the current uplift. Central Sweden and western Finland show 10 ka gradients that indicate isostatic response to late (1310 ka bp) glacial unloading. Indications of a secondary uplift centre west of the present investigation area are reported in previous work; this also suggests rapid isostatic response to unloading. Finally, the possibility of identifying errors in the varve-dated deglaciation chronology via the 10 ka shore level pattern is illustrated.
Deglaciation took place in eastern Jämtland and Ångermanland in central Sweden c. 10 500–10 200 cal. yr BP. In the present study, vegetation development and shore displacement during the earliest ice-free period are investigated by 14C dating of sediment from six isolated lake basins and by pollen analysis. A brief but distinct peak in Hippophaë occurs in all pollen diagrams coincident with basin isolation, followed by up to 500 years (varying locally) by an Alnus rise. The Alnus curve does not display a synchronous rise in the area. Its expansion below the highest shore level is time-transgressive and controlled mainly by the timing of basin isolation. The relationship between regional Alnus expansion and changes in hydrology and climate is discussed. The pollen diagrams show Pinus predominance with Corylus to the east (more coastal areas) and Betula predominance (though less pronounced) to the west during the period 10 200–9000 cal. yr BP. However, comparisons between sites suggest marked variability in the forest development. Shore displacement in easternmost Jämtland c. 10 300–9000 cal. yr BP is equal to or slightly more rapid than that of SE Ångermanland, contrary to the present pattern of isostatic recovery. A rapid shore level regression c. 10 300–10 000 cal. yr BP may be related to drainage of the Ancylus Lake.
Linköpings kommun har karaktäriserats som både en religös stad och rådsstad mellan 1200-talet och 1900-talet. En stad som genomgick många stora förändringar mellan dessa årtal. Skiftesreformerna kom till Linköping 1770 och staden skiftades mest mellan 1900-1910. Under 1800-talets första del ägde en mycket hastig tillväxt rum i Norrköpings fabriksväsende, särskilt klädesproduktionen och mellan åren 1805 och 1855 ökade antalet fabriksarbetare från ca 800 till över 3 200, skiftesreformerna kom innan denna tillväxt. Redan 1764 och den period som skiftades mest var 1860-1870. Motala är en hamn- och industristad vid Vättern och Göta kanal och var en av Östergötlands viktigaste platser för kvarndrift och hade omfattande anläggningar. Skiftesreformerna kom till Motala 1748 och det skedde flest laga skifte mellan 1850-1860. Syftet med denna uppsats var att testa hypotesen, som är vanlig i samband med forskning om laga skiftets genomförande, om huruvida laga skiften påverkade eller påverkades av befolkningens in-och ut flyttande i socknarna som skiftena genomfördes i. En annan hypotes som testades var ifall växande industrier hade någon inverkan på genomförandet av laga skifte. Resultatet blev att dessa hypoteser motbevisades i de socknar som undersökts i uppsatsen.
Huvudsyftet med denna uppsats är redogöra hur två våtmarker i Ängelholms kommun har kommit till och dess nytta för miljön. För att kunna besvara denna fråga har jag noga studerat beslutsgången, gjort fältstudier, talat med markägare tagit del av opublicerat material och studerat äldre och nya kartor över de båda våtmarkerna, båda belägna i trakten av Höja, ungefär fem kilometer sydost om Ängelholm, och även gjort fältstudier.
Utöver detta har jag visat hur Ängelholms och Åstorps kommun arbetar för att främja anläggningen av våtmarker. Båda intresserar sig för att minska övergödningen och med våtmarker så åstadkommer de detta. Utöver vattenrenare så är våtmarker också av intresse rent utbildningsmässigt och bra för att få en heterogen landskapsbild.
Slutsatser
Den här uppsatsen har syftat till att undersöka vilka landskapsomdanande effekter stambanornas anläggande fick på det omgivande landskapet i undersökningsområdet under järnvägens första halvsekel, ca 1860-1910. Undersökningsområdet har varit trakten kring Katrineholm. Sedan har effekterna analyserats utifrån ett landskapsperspektiv.Min metod för landskapsanalys baseras på kulturgeografen Ulf Sporrongs tankebanor. Han föreslår hur man i olika steg kan analysera ett landskap. Jag har modifierat det en aning. Så här har jag gjort:1. Redogjort för de naturgivna förutsättningarna.2. Tittat närmare på landskapets humanhistoria och sett hur människan har tagit landskapet i anspråk genom bosättning, kommunikationer och ytanvändning för areell produktion.3. Sett hur kulturlandskapet förändrades sedan järnvägen byggts, under ett halvsekel. Här har kommunikationer, bebyggelse, produktion samt det sociala och kulturella livet behandlats.4. Samordnat de ovanstående delområdena till en landskaplig helhet.Jag har också tagit fasta på landskapsarkitekten Mattias Qviströms betoning på aktörer, transportteknik och landskapets otidsenlighet. På så sätt har ett järnvägspåverkat landskap växt fram. Viktiga slutsatser: Banans sträckning var rak, med relativt försiktiga ingrepp i landskapet i förhållande till järnvägens inneboende egenskaper och undersökningsområdets topografi. Banvallen blev ett dominant inslag i landskapsbilden, vilket förstärktes i de fall banvallen bildade ägogräns vid laga skifte. Bygget av stambanorna innebar en ny transportteknik som radikalt förändrade grundförutsättningarna för undersökningsområdets lokalsamhälle. Den längre landsvägstrafiken gällande gods- och persontrafik fick övermäktig konkurrens. Till en början byggdes tre stationshus med tillhörande anrättningar, samt banvaktsstugor. Två stationssamhällen blev nya sockencentra. Till slut växte fem stationssamhällen upp, vid vilka nya arbetstillfällen kunde erbjudas. Transportmöjligheterna utökades enormt, samtidigt som transporternas tidsåtgång minskades lika dramatiskt. Rummet upplevdes ha krympt. Nya fysiska resurser kunde göras tillgängliga och exploateras. Järn-, skog-, tegel-, och mejerinäringarna upplevde ett uppsving. De kunde förädla lokala produkter och avyttra dem på nya marknader. Befolkningstillväxten under 1800-talet var i undersökningsområdet 259 %, jämfört med 100 % i övriga landet. Samhället Katrineholm stod för en stor del av denna tillväxt, medan socknen Östra Vingåker som var utan station hade svag tillväxt under perioden. Den sociala strukturen förändrades i grunden. Andelen bönder minskade kraftigt. En ny fattigdomsorganisation infördes.
Rwanda är ett litet land i Östafrika som ungefär är lika stort som Dalarna. Det bor 11,1 miljoner människor i landet. 81% av dessa 11 miljoner människor livnär sig på jordbruk.
Syftet med studien är att undersöka hur småskaliga jordbrukarhushåll i Rwanda anpassar sig till rådande klimatförändringar.
Utifrån syftet utformades fyra stycken frågeställningar:
- Vilka begränsningar har jordbrukarna att anpassa sitt jordbruk till de rådande klimatförändringarna?
- Vilka metoder och åtgärder använder jordbrukarna för att anpassa sig till klimatförändringarna?
- Hur skulle jordbrukarna vilja utveckla sitt jordbruk för att möta rådande klimatförändringar?
- Vilken hjälp och vägledning får jordbrukarna för att kunna anpassa sitt jordbruk?
De metoder som användes i studien var intervjuer och kartläggning av tolv stycken jordbruk. Kartläggningen gjordes av jordbrukarnas jordbruksmark och intervjuerna gjordes med den jordbrukare vars gård vi besökte.
Studiens resultat visar att den vanligaste anpassningsåtgärden som har gjorts för att möta klimatförändringarna är att plantera träd. Övriga anpassningar som gjorts är att byta planteringsperiod på grödorna och även byta grödor till mindre vätskekrävande grödor visar resultatet. Vidare visar resultatet att den vanligaste anpassningsåtgärden som jordbrukarna vill göra är att installera konstbevattning på gården. Den främsta begränsningen som jordbrukarna upplevde vid anpassningen av sitt jordbruk var bristen på ekonomiska resurser. Flera jordbrukare berättade att på grund av bristen av pengar kunde de inte göra de investeringar de vill på gården. Jordbrukarna i studien menar att mest vägledning kommer från Vi-skogen, elva av de tolv jordbrukarna berättar att de får hjälp därifrån. En handfull jordbrukare berättar att de är medlemmar i ett kooperativ där de får hjälp och vägledning.
Denna studie har med hjälp av den nya nationella höjdmodellen (NNH), som bygger på LiDAR-teknik, försökt att i västra Gästrikland hitta och analysera de landskaps- och terrängformer som kallas för högsta kustlinjen (HK). Dessa forna strandlinjer efter den senaste istiden har undersökts tidigare i studieområdet med hjälp av avvägningsinstrument och genom jordprover på 11 lokaler åren 1925-1930 och på 8 lokaler åren 1954-1960.
I studien har det undersökts hur väl det går att identifiera nya som äldre HK-lokaler, jämföra de äldre undersökningarna med resultatet från dagens moderna datorteknik. Genom att i ett GIS-program skapa en terrängskuggning av NNH, som innan leverans har särskilt mark- och vattenytan från vegetation och antropogena objekt, har höjder kunnat mätas längs HK-linjer med cirka 50 meters avstånd. På grund av den snabba landhöjningen de första 500 åren efter avsmältningen är de högst belägna spåren av stranderosion svårare att hitta än de lägre.
Av de 25 lokaler som hittades och analyserades var 11 lokaler på platser som inte tidigare undersökts eller där HK tidigare inte har kunnat fastställas. Av de undersökta lokalerna klassades 10 som osäkra, 11 som halvskarpa, 3 som skarpa och 1 som ett HK-delta. Från söder mot norr i västra Gästrikland stiger HK med cirka 27 meter från 194 meter över havet till 221 meter över havet. Skillnaderna jämfört med de tidigare undersökningarna är cirka ±2 meter, med undantag för 4 lokaler med skillnader från cirka 4 meter över till cirka 10 meter under. Förutom de 25 lokalerna hittades 6 mycket osäkra lokaler där HK inte gick att fastställa. Av dessa ligger 5 i ett område nordost och öster om Hofors. LiDAR-tekniken ger kvantitativt fler lokaler i områden som eventuellt tidigare inte har kunnat besökas och är en mer tidseffektiv metod.
Den pågående klimatförändringen är en av de största utmaningarna som mänskligheten står inför idag. Den rådande situationen är alarmerande och omedelbara insatser behövs på såväl samhälls- som individnivå. Utbildning och undervisning har en viktig funktion att fylla då man funderar över hur klimatförändringen bör tacklas på bästa sätt och lärare har en avgörande roll i att utbilda elever inom detta område.
Syftet med arbetet var att undersöka geografilärares undervisning om klimatförändringen i åländska skolor (åk7-9). Undersökningen fokuserade på hur lärarna undervisar om klimatförändringen samt vilka utmaningar de identifierar i samband med detta och för att besvara frågeställningarna användes en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer. Undersökningen visade att undervisningen om klimatförändringen huvudsakligen handlar om vad klimatförändring är, och mindre om hur den påverkar människa och samhälle samt vilka åtgärder som är nödvändiga. Resultaten från studien visade att undervisningen om klimatförändringen huvudsakligen tas upp inom biologi eftersom läroplanen uttryckligen nämner klimatförändringen inom ramen för det ämnet. Klimatförändringen är inte enbart ett biologiskt fenomen utan ett samhälleligt fenomen. Undervisning om klimatförändringen inom ramen för andra läroämnen, däribland även geografi, kunde möjliggöra ett bättre helhetsperspektiv av fenomenet bland elever.