Dalarna University's logo and link to the university's website

I denna uppsats har filmen The Lighthouse (2019) undersökts med hjälp av Jens Eders The Clock of Characters modell och Carl Jungs arketyper. Genom att tillämpa dessa teoretiska ramverk har karaktärernas psykologi och deras symboliska dimensioner granskats. Jens Eders modell visade sig vara en värdefull guide för att utforska karaktärernas intrikata detaljer, särskilt genom aspekten Fictional Beings som belyser deras fysiska, mentala och sociala egenskaper. Sammansmältningen av dessa teorier har gett en djupare förståelse för filmens karaktärer och dess övergripande budskap. Analysen avslöjar tydliga jungianska arketyper, inklusive hjälten, den vise gamle mannen, skuggan, anima, trickster och den mörka hjälten. Dessa arketyper har inte bara bidragit till att konstruera karaktärernas psyken utan också underlättat deras utveckling genom filmen. Genom att använda arketyper som verktyg analyseras en mångfacetterad och psykologiskt laddad berättelse som förstärker publikens engagemang. Symboliken avslöjar djupare lager av berättelsen och utforskar teman som samförstånd, makt och mänsklighetens strävan efter något större. Trots vissa begränsningar i studien föreslås framtida forskning för att ytterligare utforska andra aspekter och perspektiv av filmen. The Lighthouse (2019) erbjuder en reflektion över mänsklig natur och existentiella frågor genom sina komplexa karaktärer och symboliska element.

Modern populärkultur verkar under de senaste åren ha framfört en trend i att gestalta sina antagonister som flerdimensionella. Men är komplexitet det enda sättet att göra en antagonist intressant på? I denna fallstudie undersöks antagonisterna i BioShock och Heathers: The Musical, för att förstå den tematiska funktionen av en komplex och en enkel antagonist. Det sker med ett scenurval som identifierar berättelsernas tematik och förtydligar antagonisternas karaktärsdrag. Scenerna förtydligar om antagonisterna är runda eller platta, hur de bedöms inom moral och makt samt framför vad de har för funktion i berättelsernas tematiska mål. Resultatet visar att den enkla antagonisten förespråkar en ytlig ideologi som den sprider och ger komplexitet till andra karaktärer, medan den komplexa antagonisten ger tillfälle till reflektion inom moralen av sin egen ideologi. Slutsatsen av studien blir att de två antagonisttyperna fyller användbara funktioner beroende på hur djupgående en berättelse är villig att utforska ett problem eller ideologi.

As a lecturer and scholar in the field of screenwriting, one may grow frustrated with the hegemony of classical dramaturgy, which lays like a wet blanket over the creative writing and carries imbedded patriarchal values which inevitably rub off on the content. This article will show that the story structure method reduces film writing to a mere narrative process without regard or humility for the multimodal qualities and capabilities of cinema to create sensual experiences for a participating audience. It will point out the risks of this alignment for cinema, making the film stories predictable but at the same time estranged from everyday life. Hence, the article will propose an alternative method to the screenplay template: cinematic world-building, based on artistic processes in a hermeneutic framework and a phenomenological approach to the experience of the film world, which transforms the viewer - from voyeur to co-creator. The purpose of the method is to give the screenwriting students a greater understanding of the abilities of the audio-visual elements - as units and as cooperating constellations - to build moods, content, themes and to develop their stories from cinematic spaces with alternative narrative structures. The article will display a trial of the first step of the method performed in a BA scriptwriter course with a very good reception from the students. Their work and their reflections on their writings and on the method are presented. Some shortcomings are discovered, but above all, the method is perceived to have good potential for further development.

ABSTRACT 

The invitation to this conference presents an impressive collection of narrative strategies for capturing the audio-visual expression of our time. The question is whether narrative analyses in themselves are sufficient for this task. Maybe we could, for a start, exclude the film’s narrative and look at it promptly as an audio-visual object. This will also possibly free us from the filmmaker's intensions with and design of the story and instead focus on an audience's experience and interpretation of the film’s audio-visuals.

In my talk, I discuss the possibility of analysing cinematic works from the idea that each film in itself creates a world with its own aesthetics, topography, rules and values. This world could be more or less realistic, every-day or unique, but it is the frame of reference from which we understand the film.

The term ”film world” is used by the commercially conditioned "transmedia storytelling" as well as by artistic orientations. The similarity between the two is that they both communicate with the audience through common ground - knowledge and experiences that we share. Movies are entities, worlds, that interact audio-visually with other worlds through referencing. Not only concrete elements such as scenography, props, lightning, but also symbols and signs, morals and value markings, point out the relationship. The film audience is looking – consciously or unconsciously - for similarities and differences between the audio-visual presentations and their own real world as well as other fictional or actual ones that they have experienced. A connotative interpretation that is difficult to capture in narrative analyses, it is of a different dimension. To reach an understanding we need to see the cinematic "world" as a cohesive artistic space, a place that is loaded with chosen elements into a rich, complex unit.

Moving further one can say that filmmaking is in fact re-making. A filmmaker does not come up with a film from nothing. He or she uses existing building blocks, in a way that forms a personal and unique construction. These building blocks are "references": quoted, paraphrased, fragmented from an already existing film, work of art or authentic reality with their original context and now given a new context in the composition, the cinematic world. As analysts we would have to immerse into this world, to fully understand it.

In conclusion, I would like to suggest that in addressing an audio-visual production, we regard it as an object, separate from its maker: a world with selected references that communicates with us through the film's complex multimodality. We can understand the references through recognition and pointers to other worlds and we can also analyse the interplay between the

referential worlds and the one build by the film itself. Then we can move to the narrative’s interaction with this world.

This article is based on my work as a screenwriting teacher and my growing frustration with the hegemony of classical dramaturgy, which lays like a wet blanket over creative writing and, not least, reduces film writing to a narrative process without regard or humility for the multimodal qualities and capabilities of film to create sensual experiences for an entangled audience. This article wants to propose another, artistic, method that I call cinematic world-building. The purpose of the method is to give the students a greater understanding of the audiovisual elements’ ability - as units and as cooperating constellations - to build moods, content, and themes without support from narrative and to develop their stories from cinematic spaces. After a few years of research to make it consistent, I tried the screenwriting method’s first steps in a course with a very good reception from the students. Some shortcomings were discovered, but above all, the method was felt to have good potential for further development.

I denna uppsats undersöks kommunikationen och samarbetet mellan yrkesrollerna regissör och fotograf i den svenska filmbranschen. Regissören är ledaren över ett produktionsteam och har ett övergripande kreativt ansvar från början till slut av en filmproduktion. I regissörens ansvarsområde är det särskilt viktigt att denne kan kommunicera och visualisera sin vision till övriga produktionsmedlemmar, då särskilt till filmfotografen. Denna uppsats undersöker hur regissörens vision överförs till filmfotografen, hur de enas om en vision och hur de kommunicerar visionen vidare till resten i produktionsteamet. För att få svar på detta har en kvalitativ intervjustudie genomförts, där nio yrkesverksamma regissörer och filmfotografer i den svenska filmbranschen har fått svara på frågor angående samarbete, kommunikation och tillvägagångssätt i filmskapandeprocessen. Det empiriska materialet som samlats i intervjuerna analyseras med hjälp av tematisk analys. Resultatet av undersökningen påvisar stora variationer av arbetsuppgifter beroende på projekt och kollegor. I vissa fall behöver regissören eller fotografen kliva in i varandras roller och ta sig an ett större ansvarsområde då de har olika ambitionsnivåer. I andra fall anser sig regissören och filmfotografen vara en stark duo, då de med ett starkt kommunikativt samarbete har lätt att visualisera filmen tillsammans och ständigt har en likvärdig vision.

Denna uppsats syftar till att exemplifiera de krisåtgärder som svenska biografer tillämpat för att överleva under Covid-19-krisen, samt diskutera vilka krisåtgärder som uppfattas tillfälliga eller permanenta efter krisen. Uppsatsens empiriska material inhämtas från kvalitativa intervjuer som har genomförts med fem representanter från olika svenska biografer. Representanterna har olika befattning inom sin biograf, vilket är fördelaktigt för vår undersökning eftersom det ger en variation av olika perspektiv. Tidigare forsknings- och teoriavsnittet berör olika ämnen som förklarar de konsekvenser som Covid-19-pandemin har orsakat för biografer. Resultatet från representanterna lyfter fram olika utmaningar som uppstått på grund av Covid-19-pandemin och de olika krisåtgärderna som biografer använt sig av för att ta sig ur krisen. Dessutom redogörs att svenska biografer kommer och försätter med samma arbetssätt som de använt under Covid-19-pandemin.

Denna uppsats är en undersökning av hur multimodalitet används för att gestalta livlösa objekt som karaktärer med egna perspektiv och känslor. Uppsatsen syftar till att bidra med nya insikter för nutida och blivande filmskapare för hur kontext byggs upp av olika semiotiska resurser samt modes. Metodvalet för denna uppsats är en kvalitativ analys av IKEAs reklamfilm Lamp (2002) samt Röda Korsets A Chairful Life (2023) genom att observera och undersöka användningen och betydelsen av kamerarörelser, kameravinklar, ljud, musik, ljussättning och färgsättning. Resultatet av analysen grundas i tidigare forskning och teori och visar att kontext är avgörande för hur gestaltningen av objekt uppfattas. Kontexten iscensätts med hjälp av olika semiotiska resurser samt modes och grundar sig i en kunskap om sociala normer och situationer som framkallar betraktares egna erfarenheter, vilka projiceras på audiovisuella verk. I Lamp har flertalet förstapersonsperspektiv-vinklar använts, vilket skapar visionen av att lampan ser och känner. Musiken i Lamp går i moll från början till slut och är sorglig och nedstämd, vilket är ett kraftfullt manipulationsknep. Dessa kamerarörelser tillsammans med musiken och den blåa och kalla ljussättningen skapar en kontext och situation vari lampan upplevs som levande. I A Chairful Life saknas förstapersonsperspektivet, men där används istället lyriken i musiken för att ge ett budskap. Ljus- och färgsättningen tar även stor plats för meningsskapandet, med ett mörker som representerar bortglömdhet i kontrast till resterande scener vars ljussättning lyser upp hela bilden och färgsättningen går i varma och gula toner. Varje semiotisk resurs och mode som används i dessa reklamfilmer skapar mening och i samspelet mellan dessa formas kontexter som är avgörande för hur objekten gestaltas.

Syftet med studien är att undersöka hur blottlagd exposition (informationsförmedling) i filmdialog påverkar en filmpubliks intresse att se vart en fiktionsberättelse leder. Studien är centrerad runt ett experiment där en testpublik fick lyssna på två för undersökningen producerade dialogscener vari expositionen var blottlagd i den ena och dramatiserad i den andra. Därefter fick testpubliken svara på enkätfrågor som undersökte deras upplevelse av scenerna. Svaren på enkätfrågorna analyserades till sist i samband och jämförelse med konventionell manusteori. Uppsatsens resultat pekar på att dialog med blottlagd exposition till viss del övermättar publikens behov för information och förståelse, vilket förminskar deras intresse att se vart en fiktionsberättelse leder. Resultaten visade dock även att brister i förståelse, trots att de kan öka intresse, förhindrar publikens förmåga att engagera sig i en fiktionsberättelse.

This case study on COVID-19 warning designs in a Swedish context illustrates how a unified affordance approach may contribute to an understanding of the meaning-making in reminders, instructions, cues and prompts that communicate the message “keep your distance.” The analysis combines semiotic and ecological affordance categories, taking both Gibson’s original theorizing on affordances and more recent affordance-informed research efforts into consideration. In so doing, the study aims to bridge a knowledge gap in the study of visual instructions and warning designs as well as in a more comprehensive way delineate the multimodal design strategies associated with COVID-19 warning designs. The analysis shows that Swedish COVID-19 warning designs of the keep-your-distance-kind belong to a non-standardized and emerging genre that is marked by great variation and ad-hoc design solutions, several of which combine physical blocking functions with verbally based messages. The analysis also highlights the tension between verbal and visual recourses, on one hand, and the signage placement and choice of materials, on the other hand. It is concluded that communication resources do not always appear to convey the same basic message, but in incongruent ways weaken what might be considered the intended main message. © 2021 The Author(s). Published by Informa UK Limited, trading as Taylor & Francis Group.

Uppsatsen undersöker hur sexualisering av kvinnliga karaktärer tydliggörs i tonårsfilmer, mer specifikt filmerna Mean Girls och Clueless. Studien analyserar filmernas kvinnliga karaktärer utifrån fyra huvudkategorier av sexualisering; kläder, utseende, beteende och omgivning. I uppsatsen undersöks även hur sexualiseringen förändras i takt med att de kvinnliga karaktärerna genomgår en karaktärsutveckling. Studien utgår från teoretisk kunskap om bland annat femme fatale, den manliga blicken och stereotyper för att uppnå slutresultatet. Resultatet visar att sexualiseringen dels ligger i hur karaktären klär sig, med exponerande plagg där hud och former betonas. Dels även i hur den kvinnliga karaktären beter sig, hur hon är självkritisk och anpassar sig efter mäns önskan. Utseendet sexualiseras genom tydliga krav på bland annat en smal kroppstyp och omgivningen kommer undan med att behandla de kvinnliga karaktärerna som lustobjekt. Karaktärerna blir mer sexualiserade efter att de genomgått en utveckling och blivit populära, detta eftersom karaktärerna tillåter sig själva att bli sexualiserade för mäns uppmärksamhet och för att upprätthålla populariteten.

The aim of this design project is to explore ways of co-designing instructional videos, together with representatives from the elderly care sector, that show how to use Personal Protective Equipment (PPE) and how to follow basic hygiene routines. We have used a Design Thinking (DT) and Research through design (RtD). The results show that the main improvements derived from using a co-design process were input on the details needed to make the video more realistic and more reflective of real-world scenarios. 

The aim of this design project is to explore ways of co-designing instructional videos, together with representatives from the elderly care sector, that show how to use Personal Protective Equipment (PPE) related to the Covid-19 pandemic and how to follow basic hygiene routines. We have used Design Thinking (DT) and Research through design (RtD) methodology. The results show that the main improvements derived from using a co-design process were input on the details needed to make the video more realistic and reflective of real-world scenarios.

Den här uppsatsen analyserar intertextualiteten i det klassiska spelet Final Fantasy VII (1997) och dess spelremake Final Fantasy VII Remake (2020) med hjälp av en komparativ metod. Syftet med denna uppsats är att förstå sambandet mellan intertextualitet och den vetande spelarens känsla av nostalgi. Undersökningen har kommit fram till att mycket från originalet är kvar i remake-versionen som kan ge nostalgi. Det har även skett större förändringar inom handlingen, gameplay och artstyle som kan förminska den nostalgiska känslan för den som känner till dessa aspekter i originalet.

”Stad & Land - i Dalarna och Världen” är namnet på ett treårigt utvecklingsprojekt, finansierat av Statens kulturråd, som initierats och drivs av Dalateatern. Projektet delfinansierade denna följeforskning. Denna rapport är resultatet av ett första delprojekt med syfte att följa och analysera arbetet med den första teateruppsättningen inom Dalateaterns projekt ”Stad och Land” ur ett processperspektiv, platsperspektiv och aktörsperspektiv. Vi intresserade oss principiellt för de processer som utgjorde produktionen av föreställningen Andra Sidan, men också för den sceniska gestaltning som de resulterade i, liksom för dess reception. Fokus i materialinsamling låg på produktionsprocesserna. Forskningen utgick från fyra forskningsfrågor:

• Hur interagerade de medverkande med varandra, och hur hanterades konstnärliga och sociala hinder, konflikter och möjligheter?

• Vilka konsekvenser hade coronaviruset för processen och det konstnärliga resultatet?

• Hur skapas och återskapas Borlänge som plats i teaterprojektet Stad och land?

• Vilka och vems berättelser är det som kommer till uttryck i de här teaterföreställningarna?

Forskningen genomfördes genom intervjuer, deltagande observationer samt analys av internt och externt material (manus, texter, ansökningshandlingar, hemsidor med mera). Resultatet presenteras genom följande rapport som innehåller ett försök att kartlägga de många, ofta parallella, komplexa processer som ingår i skapandet av en teaterföreställning av det här slaget, men också beskriver föreställningen både vad gäller dess innehåll och dess förverkligande som teaterhändelse, samt diskuteras genom teoretiskt grundande reflektioner i relation till frågeställningarna. Det kan i korthet konstateras att de processer, platser och aktörer som sammanstrålade i arbetet med denna föreställning utgjorde ett komplext nätverk där alla var ömsesidigt beroende av varandra, och som dessutom sammanflätades över tid med det större teaterprojektet Stad & Land.

Film editing is recognised as the conceptual innovation that, at the dawn of the twentieth century, helped transform the novelty of moving images into cinema. Despite this acknowledgment, misconceptions about the art form linger. Surprisingly, there is still limited public discussion of the contribution made by editors to creative authorship during the filmmaking process. Arguably, this absence has impeded deeper investigations of the craft and contributions of significant editors, their artistic achievements and the nature of their professional lives. 

This artistic research project proposes that the essential contribution of film editors to filmmaking can begin to be better appreciated and understood by careful exploration of a prominent practitioner’s art and creative influence. Accordingly, the researcher has undertaken the production of a companion pair of long-form biographical documentary films portraying the life, career and practice of the acclaimed Australian film editor, Jill Bilcock. It is contended that use of the film medium in Jill Bilcock: Dancing the Invisible and Jill Bilcock: The Art of Film Editing proves to be a highly effective mode of analysing a leading film editor’s finely tuned practices. Moreover, this portrait of the working life of a celebrated editor promotes greater awareness of the craft of editors and challenges more traditional, auteur-focused perceptions of filmmaking. 

It also demonstrates that this independently funded two-part study benefits from the negotiated inclusion of substantial footage as visible evidence of an editor’s work. The project outcomes are designed for wide public dissemination and to circumvent normally prohibitive licensing demands, two of Bilcock’s high-profile collaborators (Baz Luhrmann and Shekhar Kapur) were recruited as intermediaries in archival negotiations. This achieved more favourable licensing terms and the development and use of this novel licensing arrangement is analysed in the study.

Prof. Sylvia Ingemarsdotter and Senior Lecturer Axel Grigor—editing teachers at DAVA, Sweden—discuss the advantages and limitations of enhancing film students’ appreciation of film editing craft by facilitating courses offering practical, real-world editing experience.

By providing access to professional feature film rushes and associated production documents, DAVA aims to expose students to the creative and organisational processes faced by working film editors and editing assistants.

At the heart of this intense period of editing immersion is a journey of creative self-discovery, in which students are encouraged to evaluate their emotional response to actors’ performances and explore various storytelling possibilities.

Guided by regular tutorials, where editing choices and processes are discussed and analysed, students gain new and tangible insights into the film editor’s responsibilities and central role in the filmmaking process.

This session invites schools to discuss how the use of professional film footage affects practice-based editing pedagogy and how this helps students prepare for a career in the field of post-production.

Examples from DAVA students’ editing work will be shown during the presentation.

Syftet med studien var att få kunskap om hur ämnet ensamhet visad på film uppfattas av olika –åldersbestämda - målgrupper. Uppsatsen undersöker specifikt målgruppernas känslor, tankar, intryck och associationer kring dessa filmer. I studien har det tillämpats kvalitativ metod i form av receptionsforskning, där fokusgrupper och enkäter har utförts med tre olika generationsgrupper. Grupp ett var representanter för generation X var folk födda mellan 1958 och 1977. Grupp två som var representanter av generation Y var folk födda mellan 1987 och 1997 och grupp tre representerades av generation Z folk födda mellan 1999 och 2002. Resultatet påvisar att generation Y och Z ser på ensamhet som en känsla som kan uppstå oavsett sammanhang, medan generation X menar att om de till exempel är bland folk är de inte ensamma. Resultatet visar att filmskapare behöver göra filmer som är allmängiltig, så att följden blir att flera olika åldersgrupper kan relatera till dem. Resultaten visar även att respondenterna behöver kunna sätta sig själv eller någon i deras närhet i perspektivet av filmen annars uppfattar de inte ensamhet.

I samarbete med medielärare Lotta Stål och historielärare Anna Maria Blomquist vid gymnasiet Högbergsskolan i Ludvika.

Essä i serie för kulturdebatt "Det bästa med Sverige" 

There is a growing need in the cultural heritage sector today to learn more about how to convey historical knowledge and historical insight using different forms of media, not least film. For this reason, I have developed two freestanding courses in historical documentary production, where beginners build on their practical filmmaking competence through close collaboration with professional documentary filmmakers. These two undergraduate courses are taught online so that professionals at museums, archives and cultural heritage sites (or those who are cultural heritage enthusiasts in their spare time) can continue working while taking them part-time.    

During these courses the students examine how historical documentary film has the potential to convey knowledge about our past. In this article I will briefly explain the special possibilities that the medium of film offers to explore times past and I will also describe the approaches to the subject that have evolved to become some of the cornerstones of my teaching.

En film om restaureringen av vägg- och takmålningar i Glanshamamrs kyrka, samt om nya rön kring byggnadens historia. Varför byggdes en så märkvärdig kyrka vid Äverstsaån nära Hjälmarens strand för 900 år sedan?

Konferensbidrag till CILECT Congress 2022: Teaching Audiovisual Media: Challenges & Chances

https://www.cilectcongress2022.com/   

With Atonement as an illustrative example, this article argues that the reception of adaptations is constitutionally post-apocalyptic. The literature/film adaptation text commonly encompasses a novel, the screenplay versions, and a film, but foremost the open meaning-making process of the audiences. Thus, adaptations embrace holistic and complex perspectives on life and meaning as they invite the flickering play of meanings and values that are necessary for balance and a fluid unity to appear. So, adaptations in themselves become meta-didactic excercises, beyond the division and destruction, that lead to the revelation that the unknown and incomplete are inevitable conditions in life. 

As the man and his eleven-year-old son walk through a post-apocalyptic wasteland in The Road, the dying father has to learn anew what it is to be adult in order to be able to pass that knowledge on to his son. In the novel, screenplay, and film alike the word "okay" is used in the dialogue in dramaturgical rhythms to emphasize thematically relevant instances. In this article, the hero's journey is applied as a structure together with a set of markers of adulthood to compare the rhetoric progression of adulthood in, above all, the screenplay and novel. The article concludes that the versions of The Road employ different rhetorical strategies to form distinct and complementing arguments about what it is to be adult.

In this paper, I examine how successful advertisement films can be understood through the complex thematic progression of the hero’s journey, as it outlined by Joseph Campbell, with theme as the actual hero. As Campbell, Patrick Colm Hogan, and others argue, characters and narrative structures in film and literature adopt global and evolutionary patterns. However, whereas the narratives of successful feature films commonly match inner, physical, and thematic dramatic developments in eleven, seventeen, or twenty-two steps, and forty to sixty scenes, the intense complexity of advertisement films, of six to sixty seconds long, is commonly ignored, and they are often analysed in much simpler terms, on the basis of three or four rhetorical factors and stages.  I have previously argued that the stages of the hero’s journey can be translated into a purely thematic line of argument. In feature films each step in a thematic line of reasoning stretches over several scenes and perhaps ten minutes. In advertisement films the screenwriter may only have a half to three seconds to communicate each step of the rhetorical argument. In this presentation, I apply that model of reasoning to varied Swedish and American examples, ranging from Volvo and Klarna banking, eyeglasses, to Coca-Cola, to demonstrate how the multimodal complexity of award-winning commercials follow universal conventions, regarding perception and narrative structures communicate thematic content, with intense multimodal means. As a result, the presentation advances the notion that quality advertisement films demand complex screenwriting skills, and that the hero´s journey presents a universal tool for the transfer between conventional screenwriting and the production of content for social media

Den moderna reklammarknaden presenterar nya relationsutmaningar för reklambyråer och deras beställare. Uppsatsens mål är att undersöka de proaktiva tillvägagångssätt svenska reklambyråer tillämpar i sina arbetsprocesser och ska kunna visa vilka utfall detta ger på byråernas relation till deras olika beställare. Uppsatsen bygger på en tidigare undersökning som berör proaktivitetens roll i byrå-beställarrelationer och som genomfördes utanför Sveriges gränser. Den valda frågeställningen är att undersöka hur dessa proaktiva egenskaper samverkar hos just svenska reklambyråer. Besvarandet av denna fråga ska kunna ge bättre förutsättningar vid tillämpning av olika proaktiva tillvägagångssätt som ska gynna byrå-beställarrelationer. För att kunna tillhandase detta svar gjordes en kvalitativ undersökning i form av semistrukturerade intervjuer med relevant byråpersonal och en kvalitativ analys av den insamlade empirin. I analysen identifierades sex olika delar av proaktiva egenskaper som tillämpades av informanterna. Dessa proaktiva egenskaper visade sig till stor del ha positiva konsekvenser på byrå-beställarrelationen och gav även nya förslag till proaktiva tillvägagångssätt samt hur de kan tillämpas. Även vissa utmaningar med de proaktiva tillvägagångssätten berördes. Sammanfattningsvis använder reklambyråer i Sverige flera proaktiva tillvägagångssätt och har utökat den proaktiva verktygslåda som den tidigare forskningen tillhandahållit.

Det finns många olika animatonstekniker och vanligtvis använder filmer och TV-serier bara en, men vissa blandar olika animationstekniker i olika utsträckning. Ett sådant verk är den första säsongen av TV-serien Arcane, som konstant blandar digital 2D- och3D-animation. Denna uppsats undersöker hur blandad animation påverkar bildberättandet, med fokus på hur en blandning av 2D- och 3D-animation kan användasför att gestalta karaktärspsykologi. Uppsatsen analyserar Arcane utifrån ett multimodalt perspektiv med syftet att få en djupare förståelse för animationsteknkernas egenskaper och samspel. Analysen visar att Arcane använder sina två aimationstekniker på många olika sätt i olika sammanhang, vilket skapar ett brett utbud av olika meningar. Vidare varierar animationstenikernas förekomst beroende på vilken karaktär en given scen kretsar kring. Genomgående i hela säsongen är att vid flera tillfällen används kontrasten mellan animationsteknikernas utseenden för att illustrera motsättningar mellan element animerade med olika tekniker. Slutsatsen som kan dras är att verk animerade med flera tekniker kan använda båda teknikernas unika egenskaper efter önskemål och behov. Dessutom kan verken använda kontrasten mellan två animationstekniker för att skapa ytterligare meningar. Alltså kan verk animerade med flera tekniker variera sitt visuella berättande mer och skapa fler olika meningar än verk animerade med bara en teknik.

Denna uppsats undersöker vad som kan uppfattas som ’dåligt’ den narrativa strukturen i The Room (2003) och hur det kan bidra till filmens kulturella uppfattning som ’dålig’. Texten går också genom vad ’dålig’ film kan vara samt hur uppfattning om det kan bidra till uppfattning vad man bör fokusera på i stället i ett narrativ. Uppsatsen analyserar The Room genom Syd Fields treaktsstruktur för att se om filmen bryter konventionella berättarnormer. Uppsatsen tar även upp Robert McKees beskrivning av karaktärer och hur de intrigeras i narrativet och Alberto Baraccos hermeneutiska filmanalysmetod som metod för uppsatsen. Hermeneutik används i under analys av filmen för att förklara hur författarna tolkar händelseförloppet. Analysen svarar på uppsatsens frågeställningar om filmen följer konventionell berättarstruktur, vad som bygger upp narrativet i filmen och vilka aspekter som bidrar till filmens uppfattning som ’dålig’.

Syftet med denna uppsats är att undersöka dels vilka former av makt som den drivande karaktären Hans Landa i filmen Inglourious Basterds (2009) använder sig av i två utvalda förhörsscener, dels hur mise-en-scène i form av föremål, kostym och gester nyttjas för att presentera makt. Uppsatsen tar avstamp i en semiotisk bildanalys, med teorin om maktbas som grund. Analysen kommer fram till att karaktären Hans Landas makt framstår i de fyra olika maktbaserna legitim makt, tvingande makt, belöningsmakt och informationsmakt. Slutsatsen finner även likheter i scenerna, så som den vita färgen i föremål som mjölkglas och grädde samt dess konnotation till det oskyldiga. Föremål med vit färg är något Landa i båda scenerna förstör på olika sätt, vilket kopplas till hans position som SS-soldat.

Att publiken upplever olika känslor är betydelsefullt för filmers framgång, därför är det viktigt hur de olika filmiska uttrycksmedlen används och samarbetar med varandra för att väcka en viss känsla hos publiken. Syftet med den här studien är att undersöka hur scener kan gestaltas för att stimulera åskådarnas känsloupplevelser. Genom att analysera två olika scensekvenser ur filmen One Day utifrån ett multimodalitetsperspektiv och samspelet mellan olika semiotiska resurser kommer en bredare förståelse ges för filmiska uttrycksmedels användning, samverkan och mening. Resultatet av analysen visar hur Emmas död framställs i båda scener genom känslor, bland annat sorg och hopp som de olika filmiska uttrycksmedlen skapar och även hur det går att använda dem i andra filmgenrer för att väcka en specifik känsla genom att ändra på semiotiska resurser, till exempel ljus eller bildkomposition etcetera.

Uppsatsen betraktar och analyserar kvinnliga karaktärer i fyra olika slasher-skräckfilmer utifrån metodvalen: Jens Eders karaktärsklocka, karaktärsanalys och bildsemiotisk analys. Filmerna, Alla helgons blodiga natt, Scream, Evil Dead och X, är specifikt utvalda utifrån fyra olika decennier där den grundläggande faktorn som följs är utveckling av kvinnliga karaktärer. Uppsatsens fokus ligger på Final Girl-karaktärerna som analyseras i samband med sina sociala kretsar och miljöer. De kvinnliga karaktärerna jämförs med varandra för att förhoppningsvis finna en insikt om vem den moderna Final Girl är och en utveckling i kvinnlig karaktärsbyggnad. Som ett resultat har analysen åstadkommit kunskap om den klassiska gentemot moderna Final Girl utifrån en utveckling baserat på relation till sex, sexualitet och självständighet. Den moderna Final Girl bryter mot den gamla tropen och anpassar sig till dagens samhälle. Dock, samtidigt, så får Final Girls som The Dumb Blonde, inte lika stor utveckling i den moderna slasher-filmen men fortsätter att förbli sanna till sina gammalmodiga troper, något som förhoppningsvis också kommer att förändras med tiden.

I denna uppsats utforskas tv-serien Bee and Puppycat: Lazy in Space utifrån ett våldsperspektiv. Tv-serien framför det unik och lugn våldsgestaltning som är intressant att utforska. Uppsatsen utforskar tre frågeställningar: vad har våldet för funktion i tv-serien? Vad har våldet för påverkan i tv-serien? Hur motiverar tv-serien våld? Frågeställningarna undersöks genom en kvalitativ innehållsanalys som utgår från tidigare forskning och teori. Tv-serien undersöks utifrån tidigare forskning om slapstickkomedi, tre olika definierade typer av våld, och hämnd-våld. I analysen framgår det hur tv-serien använder sig av orealistiska gestaltningar för att göra våldet i tv-serien mindre drabbande. Denna uppsats utforskar även hur våldet skiljer sig mellan karaktärerna i den valda tv-serien såväl som objekt och vad det har för inverkan på dess gestaltning. Utöver det utforskas det även hur antagonisterna porträtteras och hur protagonisternas våld motiveras. Avslutningsvis besvaras de tre frågeställningarna utifrån analysen och förslag på vidare forskning inom området anges.