Dalarna University's logo and link to the university's website

I och med att den nya läroplanen för gymnasieskolan, Gy25, börjar gälla höstterminen 2025 förändras litteraturens roll i svenskämnet delvis. I relation till föregående läroplan innebär Gy25 en utbildningsideologisk kursändring, från en uttalad anpassning mot arbetsmarknaden (Borsgård, 2021, Carlbaum, 2012) till förmån för ett stärkt bildningsperspektiv (Borsgård, 2024). Förutom att Skolverket explicit nämner bildning i informationsmaterialet till reformen syns detta när de nya ämnesplanerna betonar litteraturhistoria tydligare genom att epokbegreppet återinförs. Betoningen av bildningsperspektivet, liksom exempelvis Skolverkets initiativ att ta fram skönlitterära läslistor för skolan (Skolverket & Kulturrådet 2024), kan tolkas som en vändning mot traditionen, i den bemärkelsen att det ligger i linje med en konception av svenskämnet som ett litteraturhistoriskt bildningsämne (Malmgren 1996).

I ett pågående forskningsprojekt undersöks svensklärares uppfattade läroplan (Goodlad, 1979) inför och under införandet av den nya läroplanen. I föredraget presenteras hur svensklärare förstår litteraturens roll i ämnesplanerna samt vilka konsekvenserna kan bli för litteraturundervisningen i skolämnet svenska på gymnasiet. Ljudinspelningar av förberedelsearbetet, i form av workshoppar med verksamma svensklärare på olika skolor runt om i landet under läsåret 2024/25, ligger till grund för diskursanalyser (Fairclough, 2010). Dessa tar fasta på såväl lärares förståelse av de nya styrdokumenten, exempelvis det nya ämnesbetygssystemets funktioner, som upplevda konsekvenser på undervisningsnivå, exempelvis hur undervisningen i litteraturhistoriska epoker relaterar till individens bildning. Bland de preliminära resultaten syns att lärarna uppskattar möjligheten att ägna sig åt litteraturhistoria under gymnasiets alla tre år och att det kommer att leda till en förändrade didaktiska val gällande det litterära innehållet. Däremot verkar de inte uppfatta några större förändringar i målen med litteraturläsning och bildningsbegreppet är i hög grad frånvarande i deras tal om litteratur. 

Under senare år har barn- och ungdomslitteraturen på olika sätt kommit att gestalta erfarenheter kopplade till klimatkrisen, till exempel genom att skildra upplevelser av klimatångest och undergångsskräck. Denna artikel undersöker preapokalypsens funktion i några exempel på barn- och ungdomslitteratur genom ett ekokritiskt perspektiv inspirerat av Timothy Morton och Roy Scranton. Genom analyser av Om dagen tar slut (2017) av Lisa Hyder och Per Gustavsson, Slutet (2018) av Mats Strandberg och Kometjakten (1946) av Tove Jansson visar jag hur hotet om en förestående katastrof fungerar som ett narrativt spänningsmoment. Jag tolkar också de apokalyptiska elementen som estetiska gestaltningar av vad Morton kallar ”hyperobjekt” och som hyperboler med en potentiellt didaktisk funktion. Samtidigt problematiseras dessa stiliserade gestaltningar utifrån kritik om att de riskerar att förenkla klimatkrisens komplexitet och förstärka apokalyptiska föreställningar. Jag diskuterar även hur dessa skildringar kan kopplas till erfarenheter av det sublima och därigenom fungera terapeutiskt, som ett slags lustfyllda bearbetningar av klimatkrisen. Med Jacques Derrida förs ett perspektiv in där fiktionen kan ses som ett sätt att förbereda sig för det som (eventuellt) ligger framför oss. Artikeln avrundas med en didaktisk reflektion kring hur samtal om klimatfiktion kan nyanseras och fördjupas i undervisning genom att introducera ekokritiska perspektiv som utmanar konsensus och öppnar för frågor om mänsklig agens och makt. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att ta elevers oro på allvar och samtidigt motverka förenklade förståelser av klimatkrisen.

I Gustav Borsgårds kapitel ”Dansa runt ämnet. Flams och trams hos Kristina Lugn och Isabella Nilsson” sätts Lugns poesi i dialog dels med litteraturteoretikern Sianne Ngais estetiska kategori ”flams”, dels med poeten Isabella Nilssons så kallade nonsenspoesi. Enligt Borsgårds läsning kan Ngais begrepp kasta ljus över de tragikomiska och vilsna diktjag som i Lugns sjuttiotalsdikter irrar vilset mellan olika roller och plikter. Genom att sedermera ställa Ngais ”flams” i relation till Nilssons ”trams” – dikt som en självmedveten och delvis underminerande lek – argumenterar Borsgård för en utvecklingslinje i Lugns poesi, en rörelse från ”flams” till ”trams”.

Gustav Borsgård, litteraturvetare vid Högskolan Dalarna, har fördjupat sig i Kristina Lugns författarskap.Här berättar han om poeten vars dikter myllrar av karaktärer som vägrar anpassa sig – och varför det gör litteraturen levande.

Kristina Lugn var en av Sveriges mest lästa och älskade poeter. Hennes texter rör sig obehindrat mellan vardagens trivialiteter och existentiella förtvivlan. Själv beskrev hon rädsla som sitt enda tema: rädslan för att förlora andra – och sig själv. I den här antologin, med förord av Göran Greider, närmar sig tretton litteraturforskare hennes texter. De undersöker hur Lugns författarskap förhåller sig till och gör motstånd mot rädsla i olika former, inte minst den rädsla som samhället alstrar. Medverkande skribenter är Gustav Borsgård, Karolina Pettersson, Eva Söderberg, Anders E Johansson, Sara Nittve, Peter Degerman, Anna Lyngfelt, Djamila Fatheddine, Inger Ring, Johan Alfredsson, Katharina Dahlbäck, Ann-Helén Andersson och Mia Österlund.

This perspective article offers a critical interpretation of the recent Swedish cultural policy initiative to establish a cultural canon as well as reading lists for Swedish schools. Using Zygmunt Bauman’s (2017) concept of retrotopia and David Labaree’s (2012) concept of school syndrome, the article interprets these initiatives as part of a broader, politically conservative policy trend in Swedish education and cultural politics. The article argues that the emphasis on a cultural canon, following Bauman, can be seen as a retrotopian response to contemporary challenges, one that is based on a caricatured depiction of so-called postmodernism. This retrotopian desire, in turn, is connected to a certain kind of post-political powerlessness. By invoking Labaree, the article also argues that directing attention toward the school and its task of transmitting canonized culture and literature serves to obscure this lack of political action, instead steering the discussion toward symbolic issues.

Inom svensk litteraturdidaktisk forskning finns det en lång historia av att sätta svenskämnets litteraturundervisning i relation till demokratifrågor (se till exempel Molloy 2002; Hultin 2003; Persson 2012; Alkestrand 2016). Också under 2020-talet har det publicerats flera litteraturdidaktiska avhandlingsstudier som aktualiserar frågor om litteraturundervisning som demokrati- och värdegrundsarbete. Dessa avhandlingar tar sig an detta område med hjälp av olika teorier och metoder – Borsgård (2021) använder kritisk och postmarxistisk teori för att analysera skolan och litteraturundervisningen ur ett policyperspektiv, Almqvist (2024) vänder sig till litteraturvetenskapliga läsningar och queerteori och Nilsson Tysklind (2024) sätter agonistisk demokratiteori i relation till klassrumspraktiken. Trots dessa olikheter har studierna det gemensamt att de dels framhäver öppenhet, risk och obestämbarhet före givna liberaldemokratiska värdesystem, dels att de på olika sätt tar utbildningsfilosofen Gert Biesta (2013) till hjälp för att uppvärdera litteraturundervisningens subjektifieringsdimensioner.

I en pågående studie av Michanek (ej utgiven) beskrivs de nämnda avhandlingsstudierna som en del av ny tendens inom svensk litteraturdidaktik. Michanek bemöter i sin studie denna tendens med en rad nyfikna men samtidigt kritiska frågor: Är det relevant att rikta så mycket kritik mot den liberala demokratin, i en värld där den tycks alltmer hotad? Vilken blir egentligen lärarens roll i denna typ av pedagogik? Och är värdeförmedling i skolan över huvud taget möjlig att undvika? I detta symposium presenterar de nämnda avhandlingsförfattarna sina respektive studier av och tankar kring det vi här har valt att kalla för ”värdelös litteraturundervisning”. Därefter följer ett gemensamt samtal som ämnar ta tag i och utforska några av de uppfodrande frågor om litteraturundervisning som Michanek ställer.