Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den existentiella utsattheten gestaltas i Kristina Lugns diktsamlingar om jag inte och Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Lugns dramer Idlaflickorna och Nattorienterarna undersöks också kortfattat i ljuset av lyriken. I avsnittet före analysdelen ges en kort förklaring till den tradition som fört fram ironin hos svenska kvinnliga lyriker, vilket bland annat innefattar fransk existentialism och absurdism. De teman som framstått tydligast i om jag inte är moderskapet, ensamheten, döden och förhållandet mellan män och kvinnor. Analysen tar bland annat upp influenserna från Sonja Åkesson, barns utsatta situation och ensamma kvinnor i folkhemmets bakgård. Dessa vardagliga teman är även representativa för Bekantskap önskas, även om både intensitet och fokus skiftar. Här finns bitande ironi, ensamma, desperata mammor, men inte samma nattsvarta ton som i debutsamlingen. Döden är konkret och ständigt närvarande i båda samlingarna. Den jämförande analysen av Idlaflickorna och Nattorienterarna betonar uttryckssättet i dramatiken jämfört mot lyriken. Det poetiska språket är typiskt för Lugns dramatik. Influenserna från Samuel Beckett och absurdismen är också påtagliga. Slutligen konstateras att den existentiella utsattheten inte är lika tydlig i dramatiken - på ytan. Under ytan är det symboliska och fragmenterade språket minst lika existentiellt.