Syftet med denna studie var att undersöka hur lärare i årskurs 4–6 som använder skönlitteratur i historieundervisningen arbetar med metoden samt hur de upplever att skönlitteratur påverkar elevernas utveckling av historiemedvetande och historisk empati. Studien bygger på kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer med fem lärare som har erfarenhet av att integrera skönlitteratur i historieämnet. Det teoretiska ramverket utgår från historiedidaktiska perspektiv med fokus på historiemedvetande och historisk empati. Data analyserades genom tematisk analys. Resultatet visar att lärarna använder skönlitteratur på olika sätt genom högläsning, enskild läsning, parläsning samt genom bearbetningsuppgifter såsom loggböcker, samtal och jämförelser mellan fiktion och fakta. Lärarna upplever att skönlitteratur skapar starkt elevengagemang och underlättar förståelsen för historiska livsvillkor genom att berättelser gör det förflutna mer konkret och relaterbart. Resultatet tyder även på att skönlitteratur bidrar till utveckling av både historiemedvetande och historisk empati genom att elever förmår jämföra dåtid och nutid, reflektera över historiska aktörers handlingsutrymmen och leva sig in i människors situationer i det förflutna. Samtidigt framkommer utmaningar kopplade till tidsåtgång, varierande läsförmåga hos elever samt ett begränsat utbud av åldersanpassad skönlitteratur för vissa epoker. Lärarna betonar även behovet av att tydligt skilja mellan fiktion och historiska fakta för att undvika missuppfattningar. Sammantaget visar studien att skönlitteratur har potential som didaktiskt verktyg i historieundervisningen men att använda skönlitteratur kräver medveten planering, stödstrukturer och didaktisk balans mellan narrativa inslag och faktabaserad undervisning.
SO