Högläsning lyfts i både forskning och styrdokument som en viktig undervisningspraktik för att stödja elevers språkutveckling och läsförståelse i de tidiga skolåren. Samtidigt visar tidigare studier att högläsning i undervisningen inte alltid används som ett medvetet och planerat didaktiskt moment. Mot denna bakgrund är syftet med denna studie att undersöka hur lärare i årskurs 1–2 beskriver sitt arbete med högläsning i undervisningen samt vilka didaktiska överväganden som ligger bakom deras val av arbetssätt i relation till elevers läsförståelse.
Studien har en kvalitativ ansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med lärare i årskurs 1–2. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av tematisk analys för att identifiera återkommande mönster i lärarnas högläsningspraktiker.
Resultaten visar att högläsning beskrivs som en återkommande och betydelsefull del av undervisningen. Lärarna använder bland annat samtal, frågor och begreppsförklaringar för att stödja elevernas förståelse av text. Samtidigt framkommer variation i hur medvetet och systematiskt högläsningen planeras och genomförs. Resultaten visar att lärarens didaktiska val och arbetssätt har stor betydelse för hur högläsningen kan bidra till elevers språkliga utveckling och förståelse. Vilket visar att högläsningens potential som språkutvecklande verktyg är beroende av medvetna och systematiska val och att den därför behöver planeras och genomföras som ett målmedvetet undervisningsmoment.