Presentationen innebär en vidare diskussion av slutsatserna i mindoktorsavhandling, som genom en fallstudie av färöiskans dativ undersöker villkoren för grammatisk variation och förändring i de nordiska språken (Malmsten 2015). Kärnan i avhandlingen utgörs av en kvantitativ, diakron undersökning av färöiska studentexamensuppsatser från perioden 1940–1999. Skribenternas val mellan dativ och andra kasus relateras till åtta syntaktiska variabler, vars inverkan på kasusvalet jämförs med bland annat variationslingvistiska metoder. Resultatet är delvis överraskande. Det går visserligen att ana en svag tendens att dativ över tid oftare ersätts med annat kasus i kontexter där normen föreskriver dativ, men statistiskt kan man inte säkerställa någon skillnad mellan 1940-talet och 1990-talet. Samtidigt tycks det bli vanligare att dativ används hyperkorrekt, så att den totala användningen av dativ mot förmodan inte minskar mellan 1940-talet och1990-talet – åtminstone inte i detta material. Intressant är också att utvecklingen inte är linjär, utan att dativ används betydligt mera normenligt kring mitten av undersökningsperioden än annars. Bland de syntaktiska variabler som påverkar kasusvalet är satsdelsfunktion som förväntat en av de viktigaste. Men i slutet av undersökningsperioden träder ledets placering i satsen fram som en förvånande stark faktor, och det blir samtidigt mera avgörande om ledet utgörs av första/andra personens pronomen eller ej. Den sistnämnda tendensen har observerats i tidigare studier kring upplevarverb och då ofta benämnts Person Specific Retention, PSR. I en följdstudie har jag undersökt om data från mitt avhandlingsprojekt kan bidra till en djupare förståelse av fenomenet PSR. Följdstudien visar att PSR inte enbart är knutet till subjekt till upplevarverb. PSR är heller inte, så som föreslagits, en effekt av att led i första/andra person alltid är animata. Utpräglad PSR, där värden för första/andra persons pronomen skiljer sig från alla övriga nominalfraser, verkar representera en punkt i en glidande förändring som drabbar först icke-pronominella led, sedan personligt pronomen i tredje person och sist personligt pronomen i första/andra person. Det verkar fortfarande troligt att de enskilda ordens/ordformernas frekvens är avgörande, men för att kunna relatera PSR till de övergripande förändringsmönstren i det färöiska kasusbruket krävs fortsatt forskning.