Genom 2000-talets teknologiska framåtskridande finns förhoppningen om att en dag kunna skapa ett artificiellt medvetande, ett objekt med förmågan att tänka på att den tänker och med en egen fri vilja. Om eller när detta blir verklighet ställs frågorna vad exakt det är som människan har skapat och hur vi ska förhålla oss till det skapade. Dessa frågor ligger till grund för vad denna uppsats, genom ett innehållsanalytiskt tillvägagångssätt, undersöker, med syftet att analysera hur gestaltningen på film av artificiell intelligens (A.I.) kan förstås i relation till en kristen mytologi. Utifrån filmmanusen till The Imitation Game (2014) och Blade Runner 2049 (2017) analyseras de filmiska representationerna av A.I. med ett teologiskt avbildsbegrepp som dialogiskt förstoringsglas. Uppsatsen finner att fiktionen i detta sammanhang lyfter fram att strävan efter att skapa A.I. som avbild pekar på ett mänskligt sökande efter både närhet och kärlek.