Syftet med denna studie handlar om att undersöka hur några pianopedagoger vid några kommunala musik- och kulturskolor resonerar om möjligheten att använda pianoinstrumentet som verktyg för att utveckla sina elevers kunskap i musikteori. I den kvalitativa studien ingår fyra pianopedagoger som är verksamma vid olika musik-och kulturskolor i Sverige. I studien undersöker jag hur pianopedagogerna planerar sin undervisning och vilka metoder de använder. Studiens teoretiska perspektiv utgår från sociokulturell teori som fokuserar på utveckling och lärande, då mediering, utvecklingszon och redskap har tolkats i undervisningssituationer som pianopedagogerna beskriver vid intervjuerna. Det empiriska materialet har analyserats efter analysmetoden fenomenografi. Resultatet visar att elevers eget intresse och förutsättningar påverkar undervisningssätt hos pianolärarna. Det ses att pedagogiska aspekter prioriteras ofta under lektionernas konkreta situationer. Resultatet visar också två olika förhållningssätt hos pianopedagoger som varierar mellan det traditionella sättet att introducera sina elever till nya moment vid undervisningen och andra metoder såsom digitala verktyg och musikaliska upplevelser. Resultatet av de medverkande pianopedagogerna visar att det finns en vilja och förhållningssätt bland pianopedagogerna att använda pianots egenskaper som metod i undervisningen men att den metoden inte tillämpas i undervisningssituationen. Det finns motsättningar mellan traditionella drillandet av att lära sig musikteori och det informationsteknologiska som öppnar upp för andra sätt att lära sig spela piano, och det finns utmaningar för pianopedagogerna att lära ut musikteori från grunden då eleverna i första hand vill lära sig spela låtar och inte grundläggande musikteori.