I historieundervisningen i den svenska grundskolan blir det allt vanligare att lärare använder historisk spelfilm som inslag. Forskning inom området från både USA och Sverige visar dock på att användandet av spelfilm i historieundervisningen står inför en rad didaktiska dilemman. Dessa dilemman har dels att göra med på vilket sätt läraren utformar den spelfilmsbaserade undervisningen, dels vilken slags medvetenhet och förmåga till kritiskt seende och reflektion eleverna uppvisar i sina möten med spelfilm. Samtidigt visar forskning att om lärare besitter kunskaper och insikter både om den historiska spelfilmens didaktiska utmaningar som om dess möjligheter kan en sådan undervisning i allra högsta grad bidra till en hos eleverna utvecklad historielitteracitet. Syftet med föreliggande explorativa fallstudie är att undersöka huruvida och i vilken utsträckning spelfilmsbaserad historieundervisning kan sägas ge upphov till meningsskapande processer där historielitteracitet hos elever utvecklas. Studien har som yttersta teoretiska ramverk det sociokulturella perspektivet som ser på lärande som något som uppstår i en social gemenskap där individen alltid står i relation till det kollektiva och där lärandet är resultatet av individers kognitiva utveckling så som den sker i relation till det som händer i samspelet med andra. För att besvara studiens syfte och frågeställningar har en observerande fallstudie med explorativa samt intervenerande inslag genomförts och detta i kombination med en semistrukturerad intervju med berörd lärare. Studiens viktigaste resultat är att för att en historieundervisning med spelfilmsinslag ska inneha potentialen att förse elever med möjligheter till såväl meningsskapande som utvecklande av historielitteracitet behöver läraren ge eleverna möjligheter att förutom att möta, utveckla och analysera kunskap, även använda denna kunskap i en mellanmänsklig lärandemiljö där utrymme för klassrumsdiskussioner skapas.
SO