Lyrik är en av de stora litteraturvetenskapliga genrerna vid sidan av epik och dramatik och förväntas därför finnas med i alla kurser inom svenskämnet på gymnasiet. Svensk poesididaktisk forskning är emellertid inte vanligt förekommande och särskilt inte studier som undersöker poesins roll inom lärarutbildningen. Föreliggande studie har som övergripande syfte att belysa och problematisera hur poesi hanteras inom svenskämnet på ämneslärarutbildningen. Genom en analys av åtta kvalitativa intervjuer studeras hur lärarutbildare beskriver och genomför undervisning i poesi inom ämneslärarutbildningen. Studiens övergripande teoretiska ramverk utgörs av Biestas teori om utbildningens funktioner och som analysverktyg används Rosenblatts begrepp estetisk och efferent läsning. Resultatet visar att förekomsten av poesi på ämneslärarutbildningen skiljer sig åt på de olika lärosätena och de intervjuade lärarna är överens om att poesin får stå tillbaka till förmån för mer prosaorienterade texter. Skillnaderna mellan de olika lärosätena kan påverka utbildningens likvärdighet, vilket kan vara problematiskt. Lärarutbildarna förmedlar en entydig bild av att både studenter och många lärare tycker att poesin är svår och abstrakt att arbeta med. Resultatet indikerar även att dessa svårigheter delvis har att göra med kravet på mätbarhet inom gymnasieskolan men även inom ämneslärarutbildningen. I uppsatsen framhålls behovet av en diskussion om poesins värden inom ämneslärarutbildningen samt om legitimering av poesiundervisning på en övergripande nivå så att normer och värderingar som påverkar lärarutbildningens innehåll synliggörs och granskas. För att studenterna ska kunna gå in i läraryrket som medvetna subjekt behöver de under sin utbildning få möjlighet att pendla mellan kunskap och reflektion. En litteraturdidaktisk reflektion kan möjliggöras genom att studenter och lärare utbyter förståelser och upplevelser kring dikter för att stimulera till en klarare insikt om poesin som genre.