Denna studie syftar till att undersöka synen på litteraturundervisning hos svensklä-rare på gymnasiet. Detta görs genom att ställa frågan hur svensklärare konstruerar begreppet litteraturundervisning. Det undersöks också hur lärare resonerar kring ba-lansen i litteraturundervisningen mellan förhållningsätt där man närmar sig litteratur från ett analytiskt perspektiv och förhållningsätt där man utgår från den enskilde individens upplevelsevärld. Teorin som används för att analysera den sistnämnda frågan är Louise M. Rosenblatts teori om efferenta och estetiska läsningar. För att få ett nyanserat perspektiv på litteraturundervisning jämförs svenska och åländska svensklärares syn på litteraturundervisning. Fokusområdena är litteraturdidaktik och skönlitteratur, ämnet svenska och gymnasieskolan.En kvalitativ metod används då empiri samlas genom halvstrukturerade intervjuer med totalt sex gymnasielärare i svenska. Analysen av materialet görs med hjälp av den nämnda Louise M. Rosenblatts teori om efferenta och estetiska läsningar samt Örjan Torells modell för litterär kompetens.Resultatet indikerar att svensklärare som har ett estetiskt förhållningsätt som ut-gångspunkt i sin konstruktion av litteraturundervisning inte fullt ut kan realisera denna konstruktion i sin faktiska undervisning. De försöker dock att på olika sätt balansera upp det litteraturanalytiska fokus som de upplever att den formella be-dömningen kräver av undervisningen med estetiska inslag. Vidare går det att urskilja att det finns en syn på litteraturundervisning som innebär att eleverna endast kan nå personlig utveckling genom skönlitteratur med hjälp av utökade litteraturanalytiska kunskaper. Det vill säga att denna syn representerar en mer efferent utgångspunkt. Slutligen går det, utifrån denna studies förutsättningar, inte urskilja att nationella skolkulturella skillnader skulle påverka svensklärares konstruktioner av begreppet litteraturundervisning nämnvärt.