Syftet med studien är att öka kunskap om hur förskollärarna på olika sätt utifrån erfarenheter resonerar om planering och anpassningar av undervisningen för att stödja barnen i aktiviteter som ställer krav på uppmärksamhet och stillasittande. Metoden som använts för att samla in material är kvalitativa forskningsintervjuer och därefter har materialet analyserats utifrån ett relationellt samt sociokulturellt perspektiv. Resultatet av studien visar att förskollärarna anser sig använda ett flexibelt, lyhört och inkännande pedagogiskt förhållningssätt för att stötta barns deltagande i olika aktiviteter inom förskolans utbildning. Enligt förskollärarna använder de sig av barnens intresse som utgångspunkt i planeringen av aktiviteter även olika konkreta anpassningar och strategier för att understödja barns uppmärksamhet. Anpassningar och strategier som förskollärarna förmedlade att de använde i sin undervisning var konkreta föremål, tydliggörande medierande resurser såsom timglas samt uppdrag som möjliggjorde ett aktivt deltagande. I resultatet framträder även vikten av att förskollärare reflekterar över vilka anpassningar och strategier som är bäst lämpade då dessa kan ha både positiv och negativ inverkan på barns självkänsla och identitetsskapande. Sammanfattningsvis belyser resultatet vikten av att förskollärare har ett medvetet pedagogiskt förhållningssätt, reflekterande sinne där anpassningar och strategier väljs med omsorg med barnets bästa i åtanke.