Den officiella litterära kanonens bortfall från skolans läroplaner efter 1975 bemöttes av skilda reaktioner från lärare och forskare inom litteraturdidaktik (Persson, 2007: 82–83). Med tiden har dock den litteraturdidaktiska forskningens fokus på litteratur-urvalet och en litterär kanon i Sverige minskat och det finns relativt få studier som fokuserar på vilken typ av skönlitteratur som används i undervisningen. Desto mer forskning fokuserar på hur eleverna läser, utifrån synliga läsarter och litteraturens möjlighet till främmandegöring och identifikation. Trots att en uttalad officiell litterär kanon har förlorat sin plats i litteraturundervisningen i skolan går det att ifrågasätta om det inte fortfarande finns en samsyn på litteratururvalet, en inofficiell litterär kanon, i skolans litteraturundervisning. I den här studien granskas hur forskning inom litteraturdidaktik lyfter fram och diskuterar kanonfrågor i under-visningen. Frågeställningarna utgår från hur begreppet litterär kanon förstås och behandlas inom nutida litteraturdidaktisk forskning, om det föreligger en bestämd litterär kanon inom litteraturundervisning och hur en eventuell litterär kanon legiti-meras enligt den litteraturdidaktiska forskningen. Resultatet av studien visar att det finns kanonaspekter och tecken för en inofficiell litterärkanon i samtidens litteratur-undervisning där kanoniserad litteratur främst legitimeras utifrån den dess mål, användning och effekt. En avslutande slutsats är att det existerar en spänning i undervisningen mellan den dominerande synen på litteraturundervisningen som ett litteraturhistoriskt bildningsämne och en mer läsorienterad litteratursyn.