Som en del i mitt avhandlingsarbete genomförde jag våren 2016 promenadintervjuer i skogen. Syftet var att ta reda på deltagarnas förhållande till skogen som miljö och till växter, i synnerhet träd. För att vara extra säker på att få tag i frivilliga deltagare utlovades redan i inbjudan kaffe med bullar, det vill säga en riktig fika. Tid och plats för möte bestämdes, och därefter packades ryggsäcken: en termos med kaffe för två och lagom med fikabröd, oftast kanelbullar och muffins. Promenadintervjuerna varade mellan en till fem timmar. Vi pratade om allt möjligt och de olika samtalen tog olika vägar. Det var många skratt och ibland någon tår. Gemensamt för alla promenaderna var att vi stannade för en fikapaus. Det var en paus för benen, men inte för våra samtal, funderingar och berättelser. Som forskare kände jag att jag kom närmre mina informanter genom fikapausen; när vi fikar suddas gränser mellan människor bort och det blir lättare att prata avslappnat. Samtalen ändrade karaktär och fördjupades, och handlade ganska snart om existentiella villkor; vad det är att vara människa i världen och vår tids specifika situation med klimathot hängandes över oss. I kapitlet beskriver jag fikapausen i skogen som en multisensorisk upplevelse och hur skogens härlighetsvärden förstärker upplevelsen.