I förskolans läroplan står det under kapitlet Förståelse och medmänsklighet, att utbildningen ska ge barnen möjlighet att utveckla empati och omtanke. Tidigare forskning visar att barn som har bristande färdigheter i empatisk förmåga finner högre risk att hamna i utanförskap i barngruppen. Syftet med studien är att ta del av förskollärares upplevelser av sitt arbete med att främja barns utveckling av empatisk förmåga. Målet med min studie är att ta reda på om empatisk förmåga uppfattas som en viktig del i barnens utveckling samt om det sker planerad undervisning riktad att utveckla barns förmåga att visa och känna omsorg. För att kunna ta del av förskollärarens personliga upplevelser har fem kvalitativa intervjuer genomförts. Resultatet av intervjuerna har genomgått en teoretisk analys som tolkas utifrån det sociokulturella perspektivet. Resultatet visar att förskollärarna har olika uppfattningar av begreppet empatisk förmåga och hur området berörs i förskolan. Empatisk förmåga är något som uppfattas som en viktig förmåga av alla förskollärarna som deltog i studien. Empati är dock ett begrepp som upplevs som tolkningsbart och uppfattas väldigt individuellt från person till person. Trots attbegreppet anses som viktigt svarade två av fem förskollärare att de inte använder sig av begreppet empati i förskolan. Dock anser alla att de arbetar med det förmågan står för i sin verksamhet genom stöttning av barnens sociala samspel. Förskollärarna beskriver flera olika sätt man kan stötta barn i utvecklingen av förmågan att kunna visa omsorg, något som förskollärarna anser är viktigt även ur ett samhällsperspektiv. Svaren är samstämmiga i att undervisning av empatisk förmåga är något som gynnar alla barn, speciellt barn som upplevs i extra behov av stöttning i utvecklingen.