Syftet med denna empiriska studie är att undersöka hur lärare i svenskämnet förhåller sig till digitala verktyg samt hur dessa används i svenskämnet. Studiens metod är en semistrukturerad intervjumetod med sociokulturella perspektivet och ett designteoretiskt perspektiv som teori. Informanterna som deltar i studien är sex aktiva svensklärare i årskurserna 4–9 med varierande andra ämnen. Resultatet visar att det både finns för- och nackdelar med användning av digitala verktyg då det bland annat kan bidra till att elever skriver längre texter samt att skrivutvecklingen kan öka med hjälp av samarbete mellan eleverna. Studiens resultat visar att om lärarna genomför en strukturerad undervisning ökar det elevernas motivation vilket leder till en ökad skrivutveckling. Nackdelarna som tas upp i resultatet är bland annat att elever blir slarvigare med sitt textskrivande samt att det grammatiska, strukturella och meningen med inlärandet blir lidande. Elever reflekterar inte över vad eller hur de skriver vilket resulterar i att deras skrivutveckling hämmas. En annan aspekt som tas upp är att trots den ökade användningen av digitala verktyg ges inga kompetensutbildningar. Detta gör det svårt för lärare att följa med i utvecklingen vilket kan göra att undervisningen kan bli lidande. Studiens slutsatser visar att lärarnas kompetens är en viktig del för att elever ska kunna få den utbildning de behöver. Det visar även att trots vissa negativa aspekter med digitalt skrivande är det ett värdefullt verktyg i undervisningen och är till stor hjälp för elever med bland annat olika språksvårigheter.