I den här texten undersöks filmerna Lost in Translation (Coppola, 2003), Before Sunrise (Linklater, 1995) och The Breakfast Club (Hughes, 1985) för att identifiera och beskriva en social dimension av hjältens resa. Hjältens resa är en vedertagen dramaturgi som fokuserar på protagonisters fysiska och emotionella resor, men som texten hävdar bör inkludera en social dimension. De tidigare nämnda filmerna visar på en slags film som varken passar bekvämt in i den fysiska eller emotionella definition av hjältens resa, då de sätter en social dimension i första rummet. I den här texten presenteras en modell för hjältens sociala resa samt behovet av den. Med hjältens resa som grund beskriver modellen dramaturgiskt hur filmkaraktärer tas från ensamhet till gemenskap, samt innebörden av det. Modellen kan användas av manusförfattare för att bättre beskriva och utveckla karaktärsrelationer, eller göra mer medvetna steg för att förändra eller förstärka tidigare etablerade drag i karaktärsrelationer.