Denna uppsats undersöker gestaltningen av hallucinationer i skräckfilm och hur filmkaraktärernas trauman formar dessa genom att analysera filmerna The Innocents (Clayton, 1961), Rosemary’s Baby (Polanski, 1968), The Shining (Kubrick, 1980), Hereditary (Aster, 2018) och The Lighthouse (Eggers, 2019). Undersökningen av filmernas innehåll har genomförts genom en kvalitativ analys på utvalda delar av narrativen och bygger på de teoretiska perspektiven multimodalitet, narratologi och semiotik. I undersökningen har det observerats hur ljud och plats skildrar hallucinationer samt varför de sker i relation till filmernas narrativ. Analysen visar på att hallucinationer i skräckfilm kan gestaltas på olika sätt beroende på vilka modaliteter som ligger i fokus. Hallucinationer gestaltas genom att visa upp personer eller saker som förmedlar karaktärens förtryckta viljor eller rädslor. Hallucinationerna blir då rika på information som förklarar karaktärens viljor, trauman och rädslor.