Studiens fokus grundar sig i en frågeställning för att undersöka vad en adaptionsprocess behöver omarbeta för att en teaterpjäs, som Shakespeares Stormen (1611), ska kunna bearbetas och adapteras till att bli barnfilm, som Per Åhlins Resan till Melonia (1989). Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad förståelse om hur adaptioner kan göras utifrån ett anknytningsperspektiv när den byter publik. För att undersöka hur detta gått till har vi i en adaptionsanalys tillämpat anknytningsteori och valt att se adaptionen som barnoch källtexten som adaptionens anknytningsperson, samtidigt som vi har studerat Prospero och Mirandas far-dotterrelation. Under en tid då barnmedia kritiserades för att sprida politiska budskap formade även Åhlin karaktärerna efter samtidens frågor. På så sätt bearbetades Caliban till att bli en karaktär kopplad till naturen, samtidigt som hans relation till andra karaktärer utvidgades med ett ekokritiskt fokus. Uppsatsen diskuterar i slutsatsen hur adaptören kan anpassa tilltalet efter sin avsedda publik för att den ska förstå innehållet, samt vad karaktärer, som fiktiva varelser, kan bidra med i den intertextuella anknytningen.