Denna uppsats undersöker hur Auto-Tune påverkar lyssnarens uppfattning av autenticitet och artistisk trovärdighet. Genom intervjuer med musiker, artister, producenter och lyssnare har studien analyserat hur tekniken uppfattas både som ett verktyg för att förbättra musik och som en utmaning för musikens mänskliga och organiska kvalitet. Resultaten visar att Auto-Tune upplevs som en självklar del av vissa genrer, som hiphop och trap, där teknologin bidrar till det estetiska och känslomässiga uttrycket. Samtidigt finns en skepsis mot dess användning i genrer där det råa och mänskliga är centrala komponenter, exempelvis jazz och gospel. Vetskapen om att Auto-Tune används kan påverka lyssnarens syn på en artist, särskilt när tekniken döljer brister i den naturliga sångförmågan. Dock framkommer också att autenticitet ofta uppfattas som beroende av artistens intention snarare än av verktygens närvaro. Studien tillför ny kunskap genom att belysa hur upplevelsen av Auto-Tune är kulturellt och kontextuellt betingad, och den visar att tekniken både kan stärka och utmana föreställningar om musikalisk autenticitet. Framtida forskning kan fördjupa sig i hur teknologins roll utvecklas över tid och hur den påverkar relationen mellan människa och maskin inom musikskapande.