Studien behandlar hur undervisningen i svenskämnet bedrivs i gemensamma klassrum tillsammans med ämnet svenska som andraspråk. Många högstadieskolor anordnar svenskundervisning enligt en samläsningspraktik trots att svenska och svenska som andraspråk har skilda centrala innehåll. Denna realitet påverkar svenskundervisningen och de lärare och elever som arbetar i samläsningsklasserna. Syftet är att bidra med kunskap om en grupp svensklärares erfarenheter av att undervisa svenska i språkligt heterogena klassrum i årskurs 7–9 utifrån svenska och svenska som andraspråks skilda centrala innehåll.
Nio svensklärare har intervjuats. Svaren transkriberades och tematiserades genom en innehållsanalys. Teorin om praktikarkitekturer har använts för att bland annat identifiera och förstå samläsningspraktikens omkringliggande strukturer. Studiens resultat visar att det finns stora skillnader i hur svenskundervisningen bedrivs och att lärarna upplever såväl möjligheter som hinder med samläsningspraktiken. En del av lärarna utgår i huvudsak från svenskämnets centrala innehåll, medan andra medvetet försöker integrera båda svenskämnena. Skillnader finns i hur lärarna tar hänsyn till specifika arbetsområden kopplat till de skillnader som finns i kursplanerna, och svenskundervisningen påverkas i olika hög grad av det centrala innehåll som endast ingår i kursplanen i svenska som andraspråk. Lärarna som arbetar utifrån ett tvålärarsystem upplever att det finns relativt bra personalresurser för att genomföra en fungerande svenskundervisning, medan de flesta lärarna som arbetar ensamma i klassrummet upplever sämre personalrelaterade förutsättningar. En slutsats som presenteras i studien är att lärarna kan ha svårt att påverka organisatoriska arrangemang för svenskundervisningen, medan de har större möjlighet att påverka de didaktiska faktorerna.