Syftet med detta paper är att i ljuset av teorin om praktikarkitekturer diskutera möjligheter och begränsningar för kunskapsutveckling i en forskningscirkelpraktik.
För att förstå vad som hände i en forskningscirkelpraktik och analysera villkoren för det som hände, använde vi oss av teorin om praktikarkitekturer. Genom teorin kunde vi sätta in praktiken i ett vidare sammanhang än att enbart omfatta en enskild praktik och synliggöra hur cirkeldeltagarnas handlingar samt omgivande villkor eller praktikarkitekturer sammanflätades och influerade varandra. Därigenom kunde vi analysera möjligheter och begränsningar för kunskapsutveckling baserad på forskningscirkelns demokratiska ideal.
Forskningscirkeln beskrivs vanligen som en mötesplats där praktiker och externa forskare gemensamt undersöker en företeelse och gemensamt bidra till kunskapsutveckling. Härvidlag betonas betydelsen av att båda parters röster hörs med grund i skilda erfarenheter och kunskaper. I den studerade forskningscirkeln (2017 ̶ 2019) deltog femton förskollärare och två externa forskare, som undersökte en då relativt obeforskad företeelse ̶ undervisning i förskolan. Analysen av de tio cirkelträffarna synliggjorde hur villkor som omgärdade cirkelpraktiken interagerade med deltagarnas uttalanden och ageranden samt hur deltagarna relaterade till varandra och till styrdokument, förskoleverksamhet och forskning.
Med hjälp av teorin om praktikarkitekturer framträdde nätet av förbindelser mellan cirkelpraktikens villkor och deltagarnas handlingar både som möjliggörande och begränsande för kunskapsutveckling utifrån demokratiska ideal. I cirkelpraktiken skapades utrymme för att erfarenhetsbaserad kunskap och vetenskapligt producerad kunskap kunde berika varandra. Såväl jämlika relationer mellan förskollärarna och forskarna som maktasymmetrier (åter)skapades genom olika och ibland motstridiga traditioner och idéer om forskning och resurser för deltagande i cirkelpraktiken.