Fablerna är kanske en av de äldsta textsorterna inom skolsammanhang. Trots kritiska röster - redan hos Johann Gottfried Herder eller Ephraim Lessing, har man tillskrivit de klassiska fablerna stor potential för barns lärande. Än idag ser man fablernas nytta i en viss syn på moral och etik och lyfter fram deras förmåga att genom analogi fördjupa läsarens insikt i olika livssituationer. Inom utbildningshistorisk forskning har man koncentrerat sig mindre på fablernas moraliska anvisningar och deras möjlighet att förmedla praktiska livserfarenheter. Snarare har man påpekat deras roll för att träna elevernas skriftspråkliga förmåga: Fabler användes under århundraden för att öva elevernas skriftspråk genom att tillhandahålla underhållande berättelser. I mitt bidrag undersöker jag hur denna korta berättande, ofta skämtsamma textsort etablerar och automatiserar skrivstrategier samt tränar att bedöma det andra har skrivit och framförallt det man själv har formulerat, dvs att bedöma andras och egna texter. Fabler och antika skrivanvisningar (progymnasmata) hjälper elever att hantera kravet mellan det fria skrivandets kreativa komplexitet och det beordrades tvingande pragmatik. Jag utgår från en modern kognitiv ansats som ligger nära lingvistiken och litteraturvetenskapen (Conceptual Integration Theory) och undersöker hur denna textsort funktionaliserar emotioner i ett inlärningssammanhang.