Under senare år har barn- och ungdomslitteraturen på olika sätt kommit att gestalta erfarenheter kopplade till klimatkrisen, till exempel genom att skildra upplevelser av klimatångest och undergångsskräck. Denna artikel undersöker preapokalypsens funktion i några exempel på barn- och ungdomslitteratur genom ett ekokritiskt perspektiv inspirerat av Timothy Morton och Roy Scranton. Genom analyser av Om dagen tar slut (2017) av Lisa Hyder och Per Gustavsson, Slutet (2018) av Mats Strandberg och Kometjakten (1946) av Tove Jansson visar jag hur hotet om en förestående katastrof fungerar som ett narrativt spänningsmoment. Jag tolkar också de apokalyptiska elementen som estetiska gestaltningar av vad Morton kallar ”hyperobjekt” och som hyperboler med en potentiellt didaktisk funktion. Samtidigt problematiseras dessa stiliserade gestaltningar utifrån kritik om att de riskerar att förenkla klimatkrisens komplexitet och förstärka apokalyptiska föreställningar. Jag diskuterar även hur dessa skildringar kan kopplas till erfarenheter av det sublima och därigenom fungera terapeutiskt, som ett slags lustfyllda bearbetningar av klimatkrisen. Med Jacques Derrida förs ett perspektiv in där fiktionen kan ses som ett sätt att förbereda sig för det som (eventuellt) ligger framför oss. Artikeln avrundas med en didaktisk reflektion kring hur samtal om klimatfiktion kan nyanseras och fördjupas i undervisning genom att introducera ekokritiska perspektiv som utmanar konsensus och öppnar för frågor om mänsklig agens och makt. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att ta elevers oro på allvar och samtidigt motverka förenklade förståelser av klimatkrisen.