Dalarna University's logo and link to the university's website

Bakgrund: Terapeutiskt självanvändande (TS) är ett begrepp som beskriver hur vårdgivaren använder sig själv ur ett mer subjektivt perspektiv för att skapa en god relation till patienten och har visats påverka kvaliteten på vården, behandlingsutfall och vårdgivarens hälsa. TS är ett väletablerat begrepp inom flera andra omvårdande yrken, bland annat arbetsterapi, men antalet studier på ämnet inom fysioterapi är begränsat.

Syfte: Att undersöka och beskriva verksamma primärvårdsfysioterapeuters kunskaper, inställning och erfarenhet av TS.

Metod: En kvalitativ intervjustudie, som inkluderade tio fysioterapeuter (FT) verksamma inom primärvård. Deltagarna rekryterades genom selektivt urval. Datainsamling skedde genom semistrukturerade, individuella intervjuer, fysiskt och digitalt. Intervjuerna transkriberades och analyserades med tematisk analys och en abduktiv ansats.

Resultat: Två huvudteman identifierades: “självutlämnande” och “relationens natur”. Självutlämnande beskriver hur FT identifierar gemensamma beröringspunkter och delar med sig av personliga erfarenheter för att skapa en känsla av samhörighet med patienten. Längre behandlingsförlopp, det vill säga tid, visades öka FT villighet till ökat självutlämnande. Självutlämnande skedde med vissa gränser och varierade mellan FT. Relationens natur handlar om FT relation till patienten, hur FT försöker arbeta personcentrerat med icke-dömande och genuint förhållningssätt. Temana samverkar och influerar varandra. TS framkom som något självklart och ansågs vara en viktig del av det kliniska arbetet. 

Slutsats: FT ansåg att de egenskaper som definieras som centrala för TS var en betydelsefull del av deras kliniska arbete som kan påverka förutsättningarna för den terapeutiska relationen och behandlingsresultatet. Resultatet bekräftar vikten av att utgå från ett biopsykosocialt förhållningssätt. FT bör reflektera över sin roll som miljöfaktor enligt Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, samt det meningsfulla med att våga vara personlig med sina patienter.

Background: Therapeutic use of self (TUS) is a concept describing how caregivers use themselves from a more subjective perspective to establish a strong relationship with the patient. TUS has shown to influence the quality of care, treatment outcomes and the caregiver’s well-being. It is a well-established concept in several other nursing professions. The number of studies on the subject within physiotherapy is limited.

Objective: To explore and describe practicing physiotherapists´ knowledge, attitudes and experiences of TUS.

Method: Qualitative interview study, including ten physiotherapists (PTs) working in a primary healthcare setting. Participants were recruited through purposive sampling. Data was collected through individual, semi-structured interviews, in person or over Zoom. Interviews were transcribed and analyzed using thematic analysis with an abductive approach. 

Results: Two main themes were identified: “self-disclosure” and “nature of the relationship”. Self-disclosure describes how the PT identifies common points of contact and shares personal experiences to create a sense of communion with the patient. A longer treatment course was associated with an increased willingness to engage in self-disclosure. Self-disclosure was shown to occur with certain limits which varied amongst the PTs. The nature of the relationship described the PTs relationship to the patient, how the PT tries to work in a person-centered manner, with a non-judgmental and genuine approach. Themes interact and influence each other. TUS emerged as something intuitive and was considered an important part of clinical work.

Conclusions: PTs considered the characteristics defined as central for TUS to be an important part of their clinical work and influencing the conditions of the therapeutic relationship and treatment outcomes. The findings confirm the importance of having a biopsychosocial approach. PTs should also reflect on their role as an environmental factor in The International Classification of Disability, Function and Health and the value of being personal with patients.