Dalarna University's logo and link to the university's website

This study investigates the contrasting policy processes of implementing the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) in Norway and Sweden, with a particular focus on its incorporation into national law. While human rights are universal principles demanding state action through national legislation, both Norway and Sweden have received UN recommendations for CRPD incorporation, and disability rights movements in both countries strongly advocate for it. Notably, Norway's government has recently announced its intention to propose incorporation into the Norwegian Human Rights Act, a significant contrast to Sweden, where similar initiatives remain absent.

The study analyzes these divergent processes based on Premfors´s policy phases and theoretical concepts from social movements and policy processes, specifically Political Process Theory and Resource Mobilization Theory. Empirical data was gathered from qualitative interviews and document studies in both countries.

Norway's more advanced position results from a combination of unified and sustained civil society pressure, political will, a supportive institutional landscape and a legal tradition more receptive to incorporating international conventions. Sweden´s contrasting situation is attributed to a lack of government political will, a legal tradition favoring transformation and norm harmony over direct incorporation and less unified civil society pressure keeping incorporation a "non-issue" for the political majority.

Beyond a mere comparison, this study identifies key factors, it illuminates how international law influences national legislation and civil society's capacity to drive change. It also contributes to a deeper understanding of the Nordic implementation challenge and factors that either foster or hinder the effective protection of human rights in practice.

Trots att både Sverige och Norge ses som föregångare inom mänskliga rättigheter intressant motsättning: Varför föreslår Norge nu att inkorporera FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen) i nationell lag, medan Sverige – med liknande rekommendationer från FN och en aktiv funktionsrättsrörelse – inte har tagit liknande initiativ? Denna uppsats dyker ner i denna fråga och jämför implementeringen av konventionen i de två nordiska länderna, med särskilt fokus på den pågående frågan om inkorporering.

Studien analyserar policyprocesser, sociala rörelser och resursmobilisering för att identifiera hur olika aktörer, särskilt funktionsrättsorganisationer, har agerat och mobiliserat samt den politiska kontext de verkar inom. Analysen utgår från Premfors teori om policyprocessens första faser (problemdefinition, formulering av alternativ, rekommendation och beslut), det politiska processperspektivet (politiska möjlighetsstrukturer, mobiliseringsprocesser och kulturell inramning) samt resursmobiliseringsteori. Genom en kombination av djupgående intervjuer och dokumentstudier, tecknas en bild av varför Norge har tagit en mer framskjuten position. Resultaten pekar på att Norges mer framskjuta position bland annat kan förklaras av ett enat civilsamhällestryck, tydlig politisk vilja, ett gynnsamt institutionellt landskap och en mer mottaglig legal tradition. I Sverige å andra sidan har avsaknaden av politisk vilja på regeringsnivå, en legal tradition präglad av transformation snarare än fullständig inkorporering samt ett mindre samlat tryck från civilsamhället bidragit till att inkorporeringsfrågan förblivit en "icke-fråga".

Utöver jämförelsen identifierar denna studie nyckelfaktorer som belyser hur internationell rätt påverkar nationell lagstiftning och civilsamhällets kraft att driva förändring. Den bidrar också till en fördjupad förståelse för den nordiska implementeringsutmaningen och faktorer som främjar eller hindrar ett effektivt skydd av mänskliga rättigheter i praktiken.