Detta arbete undersöker hur svensklärare reflekterar över grammatikundervisningens innehåll och syfte i årskurs 7–9. Syftet är att undersöka hur svensklärare på högstadiet resonerar kring grammatiken som undervisningsobjekt. Frågeställningarna handlar om hur kunskapsområdet grammatik är eller kan göras relevant för eleverna samt hur lärarna anser att undervisningen kan struktureras innehållsmässigt för att stödja relevansen. Det är en kvalitativ undersökning som bygger på semistrukturerade intervjuer med verksamma svensklärare på fyra olika skolor. Wolfgang Klafkis didaktiska modell används som teoretiskt ramverk och lärarnas utsagor analyseras genom tematisk analys med fokus på frågor om innehåll, struktur och metodik. Intervjusvaren kopplas till begrepp som progression, differentiering och språklig förståelse.
Resultatet visar att lärarna betonar grammatikens funktion för elevernas skrivutveckling. Metod, snarare än innehåll, är centralt i utsagorna, vilket står i kontrast mot Klafkis tankar om bildning och didaktisk planering. Klafki betonar den didaktiska vad-frågan medan lärarna i denna undersökning betonar hur- och varför-frågorna före innehållet. Lärarna beskriver att de anpassar undervisningen efter elevgruppens behov och att kursplanerna inom svenskämnet lämnar utrymme för differentiering. Undervisningen är ofta explicit och isolerad från svenskämnets övriga moment. Flera lärare ser grammatiken som ett steg i elevernas progression inom svenskämnet som helhet, där målet är en verklig språklig förståelse. Lärarna menar dock att de ofta hindras av elevernas bristande förkunskaper, vilket leder till att mycket av grammatikundervisningen handlar om återkommande repetitioner.