Detta föredrag tar sin utgångspunkt i folkminnesuppteckningar innefattande uppgifter om den så kallade gruvfrun vid Falu gruva. Folkminnesuppteckningarna härrör framförallt från tidigt 1900-tal, men uppgifter om gruvfrun förekommer från 1700-talet och framåt. Framförallt kommer memorat, d.v.s. självupplevda folkminnen, att beröras. I folkminnena beskrivs hur gruvarbetare eller gruvbefäl möter gruvfrun, ofta i relation till ett befarat ras eller att något annat problem har uppstått i gruvan. Gruvfrun kan sägas ha en dubbel funktion då hon dels vakar över gruvarbetarnas säkerhet, dels ser till att gruvarbetarna håller disciplinen i den farliga arbetsmiljön. Folkminnena om gruvfrun vid Falu gruva kan ses som en del av en allmän svensk sägentradition knuten till gruvrån och bergrån med åtskilliga motsvarigheter i andra delar av världen, men också som en lokal företeelse knuten till den specifika kontext som Falu gruva utgjorde från 1600-talet och framåt. Utifrån ett antal memorat vill jag i detta föredrag beröra förhållandet mellan lokalitet och generella perspektiv på folklore och religion. Jag vill vidare visa på komplexiteten i förhållandet mellan lokalt och generellt genom att dels infoga memoraten i en lokal historisk kontext knuten till Falu gruva, dels beröra hur memoraten kan förstås utifrån olika religionsvetenskapliga perspektiv.